Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cid, efter spanska romanser, af J. G. von Herder, öfversättning - Cid i Valencia och i döden - LXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När han ser de välbekanta,
Goda gamla fanor, hvilka
Annars högt i luften vaja,
Sänkta öfver dödens läger,
Där hans herre utsträckt är:
Känner äfven han sin äras
Bana slutad; står som slagen,
Stirrande, som lamaset späkt;
Intet ord kan herren tala,
Intet ord ej heller han.
Babiega sänder sorgset
Afskedsblicken; Cid också.
Gärna Alvar Fånes skulle
Nu väl stridt med själfva döden;
Mållös är Ximene nedböjd;
Cid än trycker hennes hand.
Se, nu vecklas stridsbaneren
Ut; och genom öppet fönster
Sänker sig en fläkt från höjden -
Plötsligt tiga vind och fanor:
Hjälten drar sin sista suck.
Upp, ja uppl Trumpeter, trummor,
Pipor, klarinetter ljuden,
Öfverljuden klagans suckar;
Så har ju vår Cid befallt.
Höjas må de till din hjältes
Ära, som nyss hädan for.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
