Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den första utsändningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjorde detta besök så fullt af intresse var, att de båda
första utgående missionärerna nu skulle säga ett
afskedsord. Broder Lange talade med ledning af de orden:
»Vi bekymras, men vi gifva oss icke öfver». Han såg
svårigheterna, som väntade dem vid deras framkomst till
det aflägsna missionsfältet. De skulle der möta ett
främmande och svårlärdt språk, de skulle stå utan hus, utan
bostäder, till dess de sjelfva hunnit bygga sig hemvist.
De skulle tala till ett folk, som icke ville höra dem,
som med köld och ovilja skulle vända sig bort från
predikan om korset till sina lekamliga frågor: »Hvad
skola vi äta, hvad skola vi dricka, hvad skola vi kläda
oss med.» Vid denna punkt lade den utgående
missionären med synnerligt eftertryck på de svenska
missionsvännernas hjertan en ödmjuk och angelägen förmaning,
att de icke skulle vänta att genast få höra
uppmuntrande underrättelser om framgång i arbetet, att de icke
skulle låta modet falla, om de tvärt om finge erfara,
att det ena året efter det andra förflöte utan synbar
frukt. »Men vi gifva oss icke öfver» slutade talaren.
»Vi hafva en tröst i alla bekymmer. Denna tröst är
allena han, hvilkens ärende vi gå och hvilken gifvit
sina vittnen den försäkran: Se, jag är när eder alla
dagar intill verldens ände. Hans förlåtelse för alla
brister och hans kraft i all svaghet, hans skyddande hand
vid alla faror, hans eviga boningar vid arbetets slut,
se der de unga misssionärernas tröst.»
Den andra utgående missionären, Kjellberg, afslutade,
festen med bön. Härom yttrar en af de närvarande:
»Kjellberg hade en stammande tunga (d. v. s. han var mindre
begåfvad för det andliga föredraget), men hade starka
armar och var derföre ämnad att såsom handtverkare
tjena missionen. Han höll en ur hjertats djup gående
bön, ty bedja kunde han utan att stamma.»
Följande dag, söndags morgon kl. 8, samlades
ett mindre antal missionsvänner jemte Stiftelsens
styrelse uti Betlehemskyrkan. Det var en högtidlig stund.
Man hade i all stillhet samlats för att med bön och
handpåläggning nedkalla välsignelse öfver de båda
utgående bröderna, som voro de första missionärer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
