Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. En missionens martyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.246
än aldrig sa sårig, o, huru kärt! men nej, der borta
låghan till mat åt foglar och rofdjur, tills på. onsdagen,
då de begrofvo honom. Flera gånger bad jag få komma
till Woldo Mikael för att få utbedja mig tillåtelse att
begrafva honom, men omöjligt. Efter fyra dagar kom
bud från Woldo Mikael, att jag skulle komma, till
honom. Mitt hjerta uppfyldes, mera af fröjd än fruktan,
ty jag tänkte: Nu är min stund snart inne, att ock jag
får förbyta lifvets bittra nöd och tillsammans med min
käre vän lofsjunga Gud och lammet för den stora
segern, som är vunnen för oss syndare. Men så blef det
icke; ty han mottog mig vänligt och förklarade sig vara
oskyldig till Lagers död, och att det skett utan hansv
vetskap. Den ena stunden sade han sig vilja vara min
fader, och jag skulle vara såsom hans barn; den andra
åter visade han sådan råhet, att det var ett Guds under,
att jag okränkt kom undan honom. Dag efter dag
lofvade han mig få resa till Eilet, men höll ej sitt löfte.
Den 29 kom broder Hedenström mig till hjelp, och
hvilken tröst för mig. att se en af de kära bröderna!
Slutligen fingo vi den 4 Augusti resa till Eilet, hvarifrån
vi fortsatte resan till Mensa, hvarest vi nu alla vistas.
Men vår käre Lager fattas bland oss; han har nu nått
det mål han så ofta talade om och med hela sitt hjerta
sträckte sig efter. I synnerhet på sista tiden tycktes han
haft aning om, att hans tid icke skulle blifva så lång.
Ofta talade han om, huru ljufligt det skulle blifva att
få ingå i den eviga hvilan och vara när Herren. Och
en dag bad han mig göra anteckningar, så att jag för
bröderna skulle kunna reda vår ekonomiska ställning.
Detta var, sedan han tillfrisknat. Bedröfvad frågade
jag honom: »Hvarför skall jag göra detta, tror du, att
du snart skall skiljas ifrån mig?» Hansvarade: »Ja,
jag tror, att när Herren kallar mig, gifver han ett
hastigt bud.» Så gjorde han äfven. Det tomrum minvän
lemnat är stort, och särskildt känner jag det svårt.
Ensam på en plats kan jag icke vara, eljest kunde jag
fortsätta med sjukvården i Eilet. Att resa hem är ock
litet svårt för språkets skull. Herren vise mig, hvad
jag bör göra. Äfven beder jag eder, kära styrelse* att I
tanken för mig! Eder ringa tjenarinna
Bengta Lager.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
