Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över Sveriges
Det stora FinlandsmÖtet i Auditorium. Fr. h.: Professor Ahnlund,
överstelöjtnant Dyrssen, general Linder, minister Erkko.
kyla, djupa snö och vidsträckta skogar. Varje man skulle
såvitt möjligt prövas och placeras på rätt plats.
Dagarna gingo under omväxlande övningar och
utrust-ningsbestyr. För mången, som otåligt längtade från de
halmtäckta golven i Torneå och Kemi ut till fronten,
tycktes tiden säkerligen lång. Men att med halvfärdiga
förband möta en motståndare, vilken ingalunda var så
usel som tidningarnas frontskildringar ibland läto påskina,
och övertaga de tappra finska truppernas uppgifter, hade
varit ett vågspel, som ingen kunde taga på sitt ansvar
och som icke heller överensstämde med högkvarterets
direktiv. Så småningom började emellertid förband efter
förband att växa fram och taga form. Först
underhålls-och flygförbanden, så ingenjörtrupperna och I. gruppens
kompanier, därefter de övriga. Samarbetet med de finska
myndigheterna var hela tiden det bästa. Verksamheten
underlättades också i hög grad genom den vänlighet, som
den finska befolkningen städse visade, och genom de
finska tolkar, som ställdes till förfogande och tilldelades
varje stab och förband. Andan i kåren var också god.
Det var icke en hord äventyrare utan en samling
målmedvetna män, som voro beslutna att göra sitt bästa och
yttersta för en stor sak och som med andakt lyssnade
till kårpastor Åkerhielms oförglömliga gudstjänster i
Torneå kyrka.
Var skulle kåren sättas in? Vilken skulle dess uppgift
bliva? Detta var frågor, som voro i allas tankar och som
diskuterades runt om i förläggningarna. Redan tidigt
hade det överenskommits mellan den finska högsta
krigs-ledningen och kårchefen, att insättandet borde ske i norra
Finland, då två av kårens tre planlagda grupper voro
färdiga. Detta beräknades tidigast kunna vara fallet
omkring 1 februari. Såväl rekryteringen som även
utrustningens ankomst till Finland hade emellertid gått
långsammare än vad man från början hoppats. Kårens
flygförband var tidigast färdigt och insattes’ den 12 januari
till sin första stridshandling. Målet var Märkäjärvi, där
fientliga flygplan voro baserade och truppförläggningar
befunno sig. Under förbandschefens, major Beckhammars,
personliga ledning förstörde de fyra insatta lätta
bombplanen minst lika många fientliga plan. Anfallet skedde
dock icke utan förluster på den svenska sidan. Två plan
kolliderade i luften, och ett tvingades av ryska jagare att
nödlanda i höjd med fronten, där det förstördes. Det
senare planets besättning kunde rädda sig tillbaka till de
finska linjerna. Av de övriga planens besättningar lyckades
sergeant Sundsten likaledes, efter äventyrliga färder,
återförena sig med kåren. De övriga förblevo borta, en för
alltid och två för att vid fredsslutet återfinnas såsom
krigsfångar. Denna första insats av det svenska
flygförbandet blev en hård läxa för fienden men inverkade även
genom förlusten av tre fjärdedelar av bombplanen
hämmande på kårens blivande verksamhet. Ett bombplan
erhölls sedermera såsom ersättning för de förlorade, men
flygförbandets anfallskraft blev aldrig den som från
början varit avsedd. Det oaktat kunde kårens flygare i
samarbete med dess luftvärnsartilleri verksamt bidraga till
att skydda norra Finland mot det överlägsna ryska
flygvapnet. Minst tolv ryska plan blev det svenska flygets
byte. När ett ryskt flyganfall mot Uleåborg i slutet av
januari föreföll vara upptakten till ett mera systematiskt
bekämpande av den viktiga järnvägen Torneå—Kemi—
Uleåborg, på vilken praktiskt taget hela Finlands
krigs-försörjning västerifrån under vintermånaderna berodde,
förlädes en del av det svenska jaktflyget till Uleåborg.
Denna stad blev sedan aldrig anfallen liksom icke heller
järnvägen. Jaktflygarna deltogo dessutom från framskjutna
baser på sjöarna i trakten av Rovaniemi och Kemijärvi i
försvaret av dessa orter. Bombflygarna opererade
huvudsakligen nattetid och kunde så genom träffsäkra störtanfall
mot förläggningar och transporter förtaga den känsla av
säkerhet för anfall från luften, som ryssarna dittills i dessa
trakter kunnat känna. Efter den första stridsdagens
förluster förlorade det svenska flyget i striderna endast ett
jaktplan med sin förare.
Det första förband, som näst efter flyget började sin
fronttjänstgöring, var väghållningskompaniet. Det övertog
de första dagarna i februari under sin chef, kapten
Ericsson, ansvaret för vägarna från Torneå—Kemi till fronten
vid Märkäjärvi. Vid fredsslutet underhöll detta kompani
vägar om sammanlagt 50 mils längd på ett ypperligt sätt,
något som vitsordades av överbefälhavaren vid hans
av-tackning.
I början av februari hade de frivilligas antal vuxit så,
att I. gruppen kunde göras fulltalig. Ännu hade intet
närmare bestämts om vilken uppgift kåren skulle erhålla i
norra Finland. I överensstämmelse med det första
direktivet kunde emellertid förutses, att trakten av Kemijärvi
under alla förhållanden skulle bliva en operationsbas för
kåren. För att bereda I. gruppen utbildning, för att pröva
utrustningen och för att närmare sammangjuta denna grupp
till en enhet beordrades den utföra en övningsmarsch, som
förde den mot nordost. Samtidigt började materiel och
ammunition förflyttas från Kemi till Kemijärvi, där
etappförråd upprättades av kårens ammunitions- och
intenden-turkompanier. Dessa förberedelser upptogo den första
hälften av februari, under vilken även stabspersonalen fick
tillfälle att genom resor till och besök vid fronterna väster
och norr om Salla träda i kontakt med de finska
trupperna, lära känna sina blivande motståndare och utföra
rekognosceringar. Senare utökades dessa besök till att
omfatta även de stridande förbandens befäl och underbefäl.
Härigenom fingo dessa en nyttig förskolning och blevo i
tillfälle att av de krigserfarnare finska kamraterna inhämta
nyttiga lärdomar.
Det ryska anfallet på Karelska näset, som sedermera
ledde till genombrottet vid Summa, höll för en tid på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
