Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från sportplatser
Calle Schröder,
Sergeant 9344, Gr. II, 3
skyttekomp.
Tennisspelare, handlande.
Övertygad om det rätta och riktiga i
Finlands sak anmälde jag mig som frivillig
och kom över som gevärsskytt vid II.
gruppens 3 kompani. Efter en kort
utbildningstid i Kemi bar det av till fronten,
där vi fick vissa bevakningsuppdrag,
patrulleringar och annat som hör till livet
i fält. Jag kan inte klaga. Det var bra
kamrater, bra befäl, och andan var den
bästa tänkbara. Tiden blev visserligen
hård, men härdande. Man lärde sig att
sätta värde på det som fanns, och gjorde
så bra man kunde varje dag. Man såg
även att det gick att genomleva ett krig
— och det tror jag är en viktig lärdom,
som gör att man inte tvekar att ta sitt val
och sin väg.
låg han i sexton timmar innan hjälp
anlände, men ändå höll han humöret uppe. Efter
hemkomsten till Sverige fick jag
meddelande från honom att han var fullt frisk
igen, och i arbete. Sällan har jag blivit
gladare för ett brev! När löjtnant
Graf-ström återvände från sitt stora
patrulluppdrag, kunde vi även hjälpa till med
transporten av ett par sårade, som soldaterna
tagit med sig på vanliga dragpulkor.
Även om vi — i stort sett — inte
kunde göra så stor insats under kriget, så var
den ärligt menad och kommer utan minsta
tvekan att upprepas, om händelserna åter
skulle kräva det.
Sture af Ekenstam,
översergeant o.
drag-hundsförare 8229, Gr.
II. Skidåkare och
fjällförare
(Skidfräm-j an det).
Som hundspannsförare sorterade jag
under II. gruppen med överstelöjtnant
Tamm som chef. Vad som hindrade vår
verksamhet var dock den oerhört snörika
och kalla vintern, som gjorde att spannen
inte kunde gå direkt i skogen, utan måste
hålla sig på vägar, i skidspår o. s. v. Hade
skar före rått, hade vi kunnat deltaga i
större och längre patrulluppdrag, nu måste vi
nöja oss med kortare expeditioner. Mest
körde vi fram ammunition till posteringarna
vid eldlinjen, och därifrån transporterade
vi sårade till förbandsplatserna. Vid ett
tillfälle hämtade vi en kamrat, som under ett
anfall blivit kvar mellan linjerna och med
ett skottsår i benet tvingats gräva sig under
snön för att undgå ryssarna. På detta sätt
Hilding Nilsson
(Kors-näs-Nilsson), 2780, 1
bilkomp. Brottare,
brandman.
Jag reste till Finland av rent ideella skäl
och skulle göra om det ifall det behövdes.
Den 9 januari reste vi härifrån med bil, och
framme i det mörklagda Torneå fick vi en
liten förkänning av kriget. Jag blev
grupp-chef i första bilkompaniet och
stationerades i Kemijärvi.
En gång hade vi varit och bärgat en bil
ur ett dike en bit ifrån förläggningen. När
det var klart och vi skulle vända tillbaka,
överraskades vi av tre ryska jagare, som
med spelande kulsprutor dök rakt ner mot
oss. Vi var mitt ute på ett träsk, och det
fanns inte mycket att söka skydd vid, men
vi hann in bland trädstammarna ett stycke
därifrån och kom oskadda undan. Men
aldrig har jag varit så ordentligt rädd —
varken förr eller senare.
Att i strålande månljusa nätter
marschera genom nedbrända byar, påminde oss
om att här hade strävsamma och fattiga
människor förlorat hem och varme, det
kändes svårt, och evakueringen efter
fredsslutet var fruktansvärd. Mödrar, som nyss
fött sina barn till världen, barn på 1—2
månader och åldringar stuvades in i
lastbilarna för att åka flera mil i över 30 gr.
kyla. Endast de mest nyblivna mödrarna
kunde vi ta med i förarhytten. Ibland när
man lyfte ned en liten gumma från lasset,
så föll hon kvidande samman av köld.
Åke Laurén, 2782,
mo-torcykelordonnans i
kårstaben.
Jordbruksarbetare.
Vi väntade väl här hemma att det skulle
bli ett militärt ingripande från Sveriges
sida. Då detta var omöjligt och snabb
hjälp var av nöden, föll det sig helt
naturligt att jag ställde mig till
Frivillig-kårens förfogande. — Som bekant lät ödet
oss inte göra några större insatser i
Finlands kamp. — Av våra vapenbröder
finnarna har jag trots den korta tiden många
trevliga minnen. Jag vill bara berätta ett:
En dag var jag ute med en rapport,
och för att orientera mig stannade jag
invid en myr där några finska soldater
uppehöll sig. Jag hade inte hunnit mer än
slå av motorn, förrän vi hade ett ryskt
flyganfall över oss. Finnarnas första tanke
tycktes vara att skydda mig. Snabbt
sparkade de undan snön under ett stenblock
och lät mig krypa in först, varefter de
själva lade sig ytterst.
Onni Niskanen, 9462,
Kårstabskomp.
Orienterare och gångare,
Duvbo IF, typograf.
Min resa till Finland var inte frågan om
ett val utan om vilja och självklar plikt.
Efter en kort tid i Torneå kom jag till
Salmijärvi med Stridsgruppsstabens
jägare, och gjorde där samma iakttagelse som
kamraterna, andan steg ju närmare
eldlinjen man kom, förbandet svetsades
samman, svårigheter och hinder sporrade till
ytterligare ansträngning. Var man gjorde
sitt bästa på ett sätt som knappast är
tänkbart i fred. ”Det avgörande steget”
skulle jag inte tveka att ta, om det —
vilket Gud förbjude — åter skulle bli
aktuellt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
