Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla samlades de
Det går bra. — Det går fint. Denna äktsvenska formel
mötte oss över allt, då vi kommo fram till Svenska
Frivilligkårens förläggningar i Torneå och Kemi, dit vi,
ett antal skyddskårister, kommenderats som svensk-finska
tolkar. Och i denna formel funno vi de frivilligas önskan
uttryckt att allt skulle gå i lås och att allt skulle gå väl
undan, så att vi så snart som möjligt som en välutrustad
och stridsduglig styrka skulle kunna komma ut till
fronten, och avlösa de finska styrkorna som där med seghet
och offervilja bjödo den ryska övermakten spetsen.
Vad det än gällde, att reda sig i övningarna, att tälta
ute i den oblida vinterkölden, att utföra ett svårare
vakt-patrulleringsuppdrag, att få persedlar och utrustning i
skick, att av en grupp unga entusiaster, vilkas enda
militära merit var deras goda vilja, i en fart få till stånd
stridsdugliga och soldatmässiga plutoner och kompanier, allt
skulle och måste gå bra och fint. Och det var givet att
det gick, då ingen hade en annan tanke än att allt som
krävdes och kunde krävas, var bra.
Frivilligkåren blev emellertid aldrig i tillfälle att göra
den insats alla, från trosskuskarna till dess ledare, med
brinnande iver drömt om. Deras andel i striden hann aldrig
bli så stor, som de hoppats och velat. Det var för kåren
en tung besvikelse att den icke kom att göra en sådan
insats som den säkert förmått, om den i sin helhet hunnit
erhålla mer betydelsefulla uppgifter. Men likväl förblir
Svenska Frivilligkårens verksamhet ett kärt och
betydelsefullt minne för alla dess medlemmar och, vad mer är,
likväl kvarstår för oss alla en känsla av att det var något
av djupt värde, som skedde där uppe vid den finska
lappmarkens gränser.
Det var på Frivilligkårens exercisplatser och
övningsläger den nordiska frihetstanken levde sig djupast och
starkast, och Sallas ödemarksfront lyfte den till
mäktig allvarshalt. Det var känslan av skandinavisk
samhörighet, som skapade kamratandan i de svensk-norska
plutonerna. Och vid det hjärtliga mötet med den finska
ortsbefolkningen och de finska soldaterna visste alla att något
av betydelse ägde rum. Här skedde ett djupt innerligt
möte mellan den rent germanska kärleken till mänsklig
frihet och mänsklig rättsordning och det inbundna och
starka finska gemytet med dess omutliga
självständighets-krav och dess djupa fond av mänsklig styrka. Kåren kände
att ur själva den karga och storslagna ultranordiska
marken talade denna nästan religiösa känsla för människans
fria inre liv som besjälar Finland och dess folk, och de
kände att de kommit för att bistå detta folk att värna
heliga värden.
Det är denna anda som gör minnet av kåren än ljusare
och mäktigare än det även annars vore. Denna känsla går
som en underström genom minnet av friska och
hurtiga vinterövningar, skidfärder i nordländsk snöstorm,
nattliga patrullövningar och skjutövningar i bländande
vårvintersol. Den gjorde elden i tältet dubbelt varm och
kretsen på granriset runt kaminen dubbelt förtrolig. Då
kompaniet i en gemensam stämning av allvarsglad
förväntan firade det förestående uppbrottet, var det denna
känsla som gjorde kamratskapet så fast. Och det var
också den som gav avfärden mot fronten en prägel av
oförglömmelig högtid, medan lastbilskolonnerna rullade
i väg genom oändliga skogar i den stjärnklara lapska
vinternatten.
Trots färden i bitande köld, trots styvnade lemmar,
bytte kompaniet med glädje ut bilarna mot skidan, då
de förra måste vända om i trakten av Kemijärvi. Alla
kände att de ville och kunde göra sin plikt under de
förhållanden som väntade dem.
Och till och med över den bittra sorgen och besvikelsen,
då det tunga fredsbudskapet kom, vilar tack vare denna
känsla ett försonande skimmer, kanske just för att
nederlaget kändes så bittert då. Det tunga allvar, varmed den
finska orten upplevde fredsbudskapet, är mitt i sin
bitterhet ett uppbyggligt minne. Alla visste att de samlats för
en gemensam sak, att de velat ge sitt yttersta och gjort
det så långt de fått, och därför började de även efter hand
förstå att Finland i andlig mening vunnit en seger, som
kanske blev än större och vackrare i nederlagets
allvars-skugga. Vi hade alla upplevat hur ett lands och ett folks
liv växer fram i allvarlig strävan ur en fri och
ofläckad fosterjord och att det är just detta, det mänskliga
livets äkta värde, som Frivilligkåren visat vara en Nordens
gemensamma sak och gemensamma mission. Och vi tro
att dessa värden ej skola gå förlorade, att intet öde kan
förkväva dem. Kårens medlemmar, som samlats i dess
tecken och känt dem bli en levande makt under sitt
arbete, komma att som sin vinning äga viljan att i strid
eller fred leva för dessa värden, för allt som växer fram
ur den karga nordiska jorden. Därför vill man tro, att
av dem skall komma det hälsans salt, som förhindrar ett
avslappnande och domnande, som alltfort verkar för en
inre seger och en vaken ansvarskänsla inför den mission
historiens öde trots allt tilldelat Nordens folk.
Ct-Z*c.
Erik Therman.
Författare. Finsk tolk vid S. F. K.
General Linder anländer
till Haparanda för att i
Torneå övertaga befälet
över S. F. K. Här synes
han i samspråk med (fr.
h.) överstel. Ehrensvärd,
överstel. Dyrssen o.
bankdirektör von Stedingk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
