Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Över fjällterrängens vida vidder gledo hundspannen med proviant
och ammunition till förpostlinjema.
varv.
spann kom med bröderna af Ekenstam fram till
fronttjänst under en kort tid.
Själva hunddepån var förlagd till Torneå, eller rättare
sagt till Svensk-Finska flottningsföreningens baracker
utanför staden. De, som legat någon tid på depån, torde
icke i första taget glömma den lilla samlingen låga, röda
längor, som låg där uppe på den höga strandbanken mitt
emot 1. depåkompaniets förläggning i Kansanopisto,
Eller matsalen, där de bussiga kockarna slevade upp gröt
och korv och köttsoppa åt dem. Eller hundstallarna, där
skallet från alla de fyrbenta kamraterna slog emot en,
så fort man tittade in. Eller tillsyningsmannen för depån,
fältväbel Holmqvist, som kom knäande över gården,
energisk och småilsk som en terrier med den fryntlige
sergeanten Widerström i hälarna. Ja, det finns mycket att komma
ihåg, och för dem som var med, räcker det kanske med
dessa minnesbilder för att framlocka en hel rad intryck
av den säregna stämningen av bistert allvar i bitande köld,
gott kamratskap inför väntande prövningar och tre
veckors polarfrossa per man.
Chef för hunddetaljen var först fänrik Jung, som
emellertid snart anförtroddes en pluton framme i stridslinjen
och då efterträddes av fänrik Horn af Åminne. Båda
karlar, som den svenska officerskåren kan vara stolt över.
Senare kom hundväsendet under mitt befäl.
Men under den första tiden hade undertecknad
uppdraget att utbilda hundar och förare vid en förläggning
utanför Sollefteå. Jag vill ärligen erkänna, att den tiden
tillhör de ljusaste episoderna i mitt liv. Dessa pojkar, som
kom, det var material, som hette duga. Och det allvar och
den entusiasm, som de ådagalade inför uppgiften, gjorde
arbetet med dem till ett nöje. Det är kanske cyniskt att
säga det, men det kändes faktiskt bittert för de flesta
av dem, att all denna entusiasm, allt detta, som de hade
lärt, fick så att säga rinna ut i sanden.
När den första truppen var färdigutbildad, reste vi över.
Jag antar, att vi alla komma ihåg den där vandringen i
mörkret över isen mellan Haparanda och Torneå, mellan
freden och kriget. Bakom oss ljus på gator och fordon,
framför oss mörker, dystert och gåtfullt som vårt eget
ovissa öde.
Så småningom förflyttades den första truppen närmare
fronten. I den bistra vinternatten fick pojkarna söka få
en blund i en övergiven bondgård mitt ute i geografien,
långt borta från ära och redlighet. Men det gjorde
ingenting, ty nu hade de kommit fram, nu skulle de få fullgöra
det, som de kände som sin plikt. Några fick också göra
det — fyra man och fyra hundar stationerades hos finska
gränsbevakningen och en man med hund vid ett svenskt
frontförband. De övriga fingo vänta, det svåraste av allt
i en sådan nervspännande situation. Men de gjorde det
manligen, utan klagan. Och när freden kom, reste de hem
igen, ofta kanske till arbetslöshet eller umbäranden, oftast
kanske utan ett ord till tack — den tyste, okände
soldatens öde! Jag kan inte låta bli att begagna tillfället
att personligen bringa dem ett tack här — alla dem, som
stodo under mitt befäl, men särskilt den trupp, som jag
hade haft nöjet att själv få utbilda. Med sådana pojkar
hyser man ingen oro för Sveriges förmåga att försvara
sin frihet och sitt oberoende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
