Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A/fot den höstdunkla kvällshimlen lyste flammorna röda
från brinnande hus längs vår östgräns på senhösten
1939. Krigets rökar stego mot den mörka
decemberhimmeln. Finland hade åter, som så många gånger tidigare,
tvingats att draga ut på krigsstigen, trots att vår enda
strävan alltid har varit att i fred få arbeta på att höja
vårt vackra fosterland till allt större välstånd.
Ensamt stod det fåtaliga finska folket mot österns
övermakt. Det fattades vapen, ammunition, utrustning. I själva
verket fattades alla de förnödenheter, som krävas för ett
modernt krig, men lyckligtvis fattades icke den finska
sisun, och så trädde den finske mannen på förfädrens sätt
beslutsamt mot fienden. Det, att vi efter 105 dagars
ärofull kamp måste ingå ett tungt fredsfördrag, förringar icke
de bragder, som den finske soldaten utförde tack vare sin
ojämförliga djärvhet och uthållighet mot en mångdubbel
övermakt. Finland visade även denna gång, att det kunde
fylla sitt hedersuppdrag att stå som den västerländska
civilisationens vakt mot öster. Finland fick också erfara,
att hela den civiliserade världen följde dess kamp med
deltagande och beundran.
Det enda land, som till fullo förstod vår kamp, som
ville hjälpa oss och räcka oss sin hand, var vårt gamla
broderland Sverige, som med oss delat så många både goda
och onda dagar. Väster om Bottenhavet förstod man att
faran icke blott hotade Finland, utan att faran även gällde
hela Skandinavien, hela Norden. Som en direkt följd av
det klara medvetandet härom föddes i Sverige icke endast
en djup sympati för Finlands kämpande folk. Känslan av
att faran var gemensam framkallade även gärningar och
direkt ingripande i striden. Tydligast trädde detta i dagen
vid bildandet av Svenska Frivilligkåren, vid insamlingen
av materiell hjälp och penningar.
I Finlands frihetskamp år 1918 räknade den svenska
trupp, som kom för att bistå oss 1,000 man. Under vår
sista strid stod en tiodubbelt starkare svenska truppstyrka
i den finska arméns led. Detta tiofaldiga språng under en
tid av endast 20 år visar huru mycket vi här i Norden
Överste Oiva Willamo, chef för de finska trupper, som voro
underställda general Linder.
kommit varandra närmare, huru vår uppfattning om det,
som vi anse vara Nordens gemensamma sak, fördjupats.
På det frontavsnitt, där Svenska Frivilligkåren insattes,
var läget sådant att några större operationer för tillfället
icke voro påkallade. Kåren fyllde emellertid en viktig
uppgift genom att lösgöra ifem finska bataljoner, som
behövdes på mera utsatta frontdelar. För framtiden är det
värdefullt, att kårens förlustsiffror blevo små, att de allra
flesta frivilliga kunde med livet i behåll återvända till
sina hem, alla med en levande tanke om Nordens
samhörighet och ödesgemenskap i sina hjärtan. De män, som
frivilligt drogo ut till Finlands krig, beredda att giva sina
liv som insats, torde aldrig glömma den idé som drev dem
ut: Nordens frihet.
Den Svenska Frivilligkåren hade uppenbarligen trots sin
relativa fåtalighet väl skilt sig även från större uppgifter,
om sådana krävts av densamma. Truppen uppvisade en
god militär hållning. Vad kåren kunde prestera såg man
t. ex. av flygarna, som gjorde många värdefulla insatser
och städse visade en glädjande beredvillighet när nya
uppgifter förelädes dem. Dödsförakt och mod visade även de
frivilliga, som deltogo i patrullfärder eller spaningsföretag.
För mig personligen har samarbetet med Svenska
frivilligkåren kvarlämnat de angenämaste minnen. Jag
betraktar det som en heder att ha stått under befäl av en
så uppriktig Finlands vän som general Linder och skall
alltid med nöje minnas dagarna av aktivt officersarbete
tillsammans med överstarna Ehrensvärd och Nordenswan
— båda gamla finlandsvänner — samt det friktionsfria
och angenäma samarbetet med överstelöjtnant Åkerman.
Jag är också övertygad om, att alla dessa herrar utgått
ur kriget med ett stegrat intresse för vår gemensamma
sak.
Överste.
Chef för de general Linder underställda
finska trupperna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
