Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heda socken - Helgona socken, se Allhelgona - Helgeslätt, egendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helgeslätt.
Helgeslätt. 207
Hedner, känd såsom ovanligt rikt
utrustad latinsk skald (se Asby).
Postadressen är Rök.
Helgona socken, se Allhelgona.
Helgeslätt, egendom i Westra
Hargs s:n af Wifolka h:d, som i
äldsta tider säges hafva hört under
Boo. År 1636 egdes Helgeslätt af
Henrik Arfvedsson. Senare
tillhörde egendomen såsom säteri
häradshöfdingen Erik Rosenhjelm
(† 1688) samt 1686 som frälse
sonen, assessoren Pehr Rosenhjelm och
1726 hans enka Wendela
Kanter-stjerna. År 1740 innehades
densamme af Måns Larsson, 1773 af
Karl Ersson och 1789 af dåvarande
fänriken, sedermera löjtnanten
Fredrik Pihlgren. År 1853 egdes
Helgeslätt af löjtnant Pihlgrens
arfvingar. År 1859 öfvergick
egendomen genom köp till stadskassören
A. Knattingius, som år 1868
försålde den till nuvavande egaren,
majoren, friherre Robert von Rosen och
hans hustru Anna von Rosen, född
friherrinna Barneköw.
Egendomens namn skall förr
hafva varit Hargslätt, och förmäles det,
att traktens offerplats (harg = offra)
eller heliga slätt här varit belägen.
Såsom redan nämdt, skall
Helgeslätt fordom hafva hört under Boo.
Angående egendomarnes skiljande
från hvarandra, berättas här följande
sägen: En fattig man var en afton
sysselsatt, med vedhuggning i
skogen å Helgeslätts egor. Det var
redan sent och mörkt, men som
fattigdomen ofta får taga hvarken det
eller det andra i betraktande, så
måste arbetet fortsättas. Helt
oförmodadt hör han då ett ovanligt
tjutande nära sig — och då han ser
upp, märker han framför sig en
gammal, märkvärdigt klädd man,
ledande en hund.
— Will du, frågade den gamle,
föra denna hund till Garpes slott.
En hederlig vedergällning skall
blifva lönen för ditt besvär.
Arbetaren betraktade den gamle
med förvåning, ty sedan länge hade
Garpes slott (se Borg) varit endast
en ruin.
— Hvem skulle der taga emot
hunden samt gifva mig belöning,
frågade han äfven efter en stund.
— Hör mig, och tro mig, svarade
då den gamle mannen, långliga
tider hafva förflutit, sedan jag sist såg
Asmunds ståtliga borg, och då jag
lemnade densamma, lemnade jag den
för alltid, ty jag aflade ett heligt
löfte, svor en dyr ed, att aldrig mera
beträda densamma, att aldrig mera
visa mig der. I morgon måste jag
äfven vara fjerran härifrån. Tag
du derför hunden. När du
kommer ner till stranden, skall du lätt
finna medel att komma öfver sjön.
Gå vidare rakt upp till slottet; och
sedan du bultat på porten, skall en
man komma och emottaga hunden.
Af honom skall du äfven erhålla
din betalning. Men kom ihåg och
lägg noga på sinnet att, för att dina
barn och efterkommande skola få
nytta af dessa penningar, skall du
lägga ned dem i jord.
Arbetaren tvekade, men
lockelsen efter belöningen var alltför stark.
Sig sjelf nästan omedvetet, tog han
hunden och begaf sig åt stranden
af sjön. Hunden syntes känna
vägen, men företaget hade det oaktadt
sina svårigheter, enär hunden var
så stor och stark, att det var med
största möda, mannen kunde följa
med. Och med bäfvan och skräck
var det, han såg, huru hunden
rusade till ett ställe af stranden, der
ingen möjiighet var att komma
öfver. Märkvärdigt nog ser han då
med ens framför sig en kopparbro,
som ledde öfver till holmen, der
slottsruinen var belägen.
I detsamma skingrade sig
molnen. Och se, månen framlyste,
utgjutande hela sin strålglans öfver
den i ali sin forna prakt ur ruinen
återuppståndna borgen.
Den fattige arbetaren var nu utom
sig, och liksom drömmande vandrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
