Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linköping, stapelstad - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Linköping.
Linköpi ng. 360
tjugutvå faderlösa barn och fyra
enkor; deras tårar och vårt
oskyldiga blod ropar dagligen till Gud;
ty jag är oskyldig. Hörer det! och
förbannad vare den, som talar illa
på vår döda mulll" Så drog han
af sig den andra skjortärmen, föll
på knä, vändande sig efter
mästermannens begäran mot solen och
band sjelf för ögonen. Ännu i denna
sista stund framträdde biskopen i
Stregnäs och bad honom,
hviskande i hans öra, bekänna sig skyldig,
men herr Gustaf svarade högt: "nej,
nej i Jesu namn!" I detsamma föll
hans hufvud.
Nu kom ordningen till Erik
Sparre. Han hade icke velat se herr
Gustafs död, utan gått in bland de
medföljande herrarne och samtalat
med biskopen i Westerås, som var
förordnad att följa vid hans sida,
samt med Göran Stjernsköld. De
andre herrarne uppmanade han att
icke förföras, utan trösta på honom,
som hade makt öfver både kropp
och själ. Han sade detta på latin.
Derefter trädde han fram och
uppläste en af honom författad •
försvarsskrift, hvari han protesterade
såväl mot den fölida domen som
mot domstolen. När han slutat,
steg Erik Göransson Tegel fram
och begärde att få skriften, men
herr Erik sönderref den och
strödde bitarne omkring sig, Erik
Göransson uttydde detta som ett
bevis på, att herr Erik hade ondt
samvete, men han vårdade sig ej
om att svara, utan afdrog kläderna,
tog sina medbröder i famn, band
sjelf för ögonen och knäböjde med
händerna upplyftade mot himlen.
Han utropade på latin: "Herre i
dina händer befaller jag min anda!"
— och så rullade hans hufvud på
det röda, utbredda klädet.
Herr Sten Banér, hvilken liksom
Thure Bjelke med ofrånvända
blickar åskådat dessa afrättningar och
dervid utropat: "Gud vare din själ
nådig!" — steg derpå fram. Han
knäböjde, och bad Gud förlåta
honom hans synder, sjöng en psalm
och afdrog derunder kläderna. Till
sist utropade han på latin: "pådig
hoppas jag, o herre! Du låter mig
icke komma på skam till evig tid!"
och så föll hans hufvud. —
Derefter framträdde Ture Bjelke. Han
höll ett långt tal om sin egen och
de andras oskuld. Hans sköna
utseende, hans klangfulla och starka
stämma i förening med det
högtidliga lugnet i hans anlete, som
vittnade om ett godt samvete, — allt
detta jemte de gripande ordeu
gjorde på åhörarne ett öfverväldigande
intryck. Hvarje öga stod fullt af
tårar. Efter talet knäböjde han
och tackade Gud, som gifvit
honom tröst och lugn och kraft i
denna stund, tackade honom ock
för sin maka. "I tjugu år hafva
vi lefvat tillsammans", sade han,
"och jag vet aldrig säga, att ett
ord af osämja fallit oss emellan.
Så löne och tröste henne den evige
Guden, hos hvilken jag hoppas att
en gång i oförgätlig glädje henne
återfinna". Så upptog han en psalm,
och under hela afsjungandet af
densamma hördes hans stämma öfver
alla de andra. När psalmen var
slut tog han farväl af de
qvarstående, i hvilkas skydd han anbefalde
hustru och barn, och sade, lyftande
ögonen upp mot himmelen: "jag ser
ett draget svärd och ett
sammanbundet ris öfver mitt fädernesland.
Gud, som är nådig och
barmhertig, slit riset sönder och stick
svärdet i skidona. Jag ser himmelen
öppen och Kristum min frälsare.
Välsignad vare du! Snart skall jag
komma till din salighet!" Nu steg
han in på klädet, kastade pengar
åt bödeln och framtog en halsduk
att binda för ögonen, men lade
efter något besinnande bort den. "Nej",
sade han, "jag vill offra åt. min
herre och min Gud med ett bart,
rent och oskyldigt anlete!" Han
föll på knä, tillslöt ögonen och ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
