Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det osynligas värld - 2. Fuga mortis — flykten för döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
denna bekännelse. Men man har svårt att freda sig för
misstanken, att en så tapper och saklig uppfattning
utövar sin tröstande verkan huvudsakligen på avstånd, i
tider och livsskeden, då överhuvud taget döden
förefaller oss fjärran och osannolik. Den liknar för övrigt i det
hänseendet den religiösa evighetstron, så länge den
snarare är en antagen än en upplevad och tillkämpad
visshet. Den håller klent i den verkliga prövningens stund.
Thomas Huxley, en övertygad och verksam förkunnare
av satsen om döden som det personliga medvetandets
förintelse, skriver mot slutet av sitt liv till sin vän Morley:
»Det är märkvärdigt att jag finner, hur min
otillfredsställdhet med utslocknandets tanke växer i den mån jag
blir äldre och kommer närmare målet. Vid alla möjliga
tillfällen blixtrar det fram för mitt medvetande med ett
slags fasa, att jag år 1900 kommer att veta lika litet om
det som då händer som jag visste år 1800. Jag ville hellre
vara en god tid i helvetet, åtminstone i dess högre
regioner, där klimatet och sällskapet icke vore alltför
påfrestande.»
Jag vet icke, om psykologien kan anses ha bevisat, att
fruktan för döden särskilt hör ungdomstiden till. Om
det verkligen ser ut att vara så, kan det icke bero på
ungdomens hänsynslösa uppriktighet, som så förbehållslöst
prisger både sin ångest och sin glädje? Oss äldre har
livet lärt att skydda våra svaga punkter genom en mask
av förtegenhet och förställning. Det är nedslående att
tänka på hur mycket falskt patos, hur mycket av
poserande haltlöshet och osannfärdighet, som förts till torgs
både i bekännelser och förnekelser i denna livets
allvarligaste fråga. Men vem har rätt att klandra? Det är
ängsliga hjärtan, som söka intala sig mod, besvärja sin
hjälplösa osäkerhet med ord, ju mera yverborna, desto bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
