Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det osynligas värld - 6. Evigt liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
tystad ned som obehövlig och oberättigad. Man kan
verkligen genom obetingad hängivenhet åt en uppgift, en
idé, ett arbete, glömma sig själv. Man kan i sådan
mening vara odödlig och äga evigt liv i varje ideell tro, i
all osjälvisk uppoffring för »saken», partiet, vetenskapen
och annat mer. Beror icke den hemlighetsfulla dragning,
som kollektivismen utövar på så många moderna, innerst
på en — kanske blott halvt förstådd — längtan att bli
kvitt vårt evigt fordrande, otillfredsställda, orosfyllda jag,
vår individualitet, som plågar och tyranniserar oss genom
sin omättliga hunger efter makt, smicker, aktning, kärlek?
Men att skjuta frågan åt sidan, glömma den, förklara
den oberättigad är ingen lösning. Vi, som anse att
individualitetens brott och förvillelse icke består i att den vill
vara utan att den vill vara sig själv nog, kunna icke
stanna vid en sådan lösning. Och det är i verkligheten
icke den som återger vad religionens människor mena
med evigt liv.
Ofta hämtar tron på andens odödlighet emellertid sin
hemliga kraft från en dunkelt och med avsiktlig
förbe-hållsamhet uttryckt övertygelse, att »i oss» finnes något
utöver vår individualitet, att vi med någon sida av vårt
väsen ha andel i en evig värld, som icke blott har tidlös
giltighet som värdena utan verkligen är. Att Spinoza
lämnade oss i ovisshet om vem som är subjekt till de
berömda orden: »Vi känna och erfara att vi äro eviga», om
det är den andliga människan i detta nu eller den i Guds
väsen bevarade eviga idén, hade väl sin enkla förklaring.
Men i vår tid? »Den sanna odödlighetstron påstår icke
att detta livet ej är det sista men att individen icke är
det sista. Vi äro mer än vår medvetna person. Och om
de flesta äro så anspråklösa att de längta efter att deras
väsens begränsning skall bevaras i evighet i stället för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
