Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Psykologisk betraktelse över de tomma kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
är ett av de första ålderstecknen. Den gamle ryckes icke
så lätt med av samfälld hänförelse.
Människotyper och ålderstyper ha sitt egenvärde och
sin uppgift i det helas samklang. Men icke alla värden
kunna göras allmängiltiga. Finns det verkligen, som ofta
påståtts, ett visst gubbaktigt drag hos vår tids kultur, så
mycket sämre för den. Den förnäma individuella
isoleringen och självtillräckligheten blir lätt en fara. Den
leder till att samhällssinnet försvinner. De naturliga,
sociala känslor, som gemenskapen med de många väcker
och underhåller, äro visserligen icke i sig själva
moraliska, men de äro en nödvändig grund för all verklig
altruistisk moral. Den, som är sig själv nog, blir lätt en
kall och tvär enstöring, trots all saklig iver och
hängivenhet i grunden en självupptagen och självisk
människa. Där den naturliga böjelsen att söka gemenskap
med menigheten försvunnit, måste gemenskapslivet bli
uppgift och plikt. Det gäller även religionen eller rättare
den framför allt.
Göra vi nu verkligen av våra kristna kyrkliga
gudstjänster allt som kan göras för att de skola kunna
meddela den gemenskapens rikedom, som vi medvetet eller
omedvetet längta efter? Vi ha sett, att den kraft, som den
enskilde söker och finner hos menigheten, framför allt
verkar i vårt väsens känslodjup, i regioner dit vår inre
blick knappast når och vilkas hemligheter vi blott
aningsvis uppfatta. Eftertanke och reflexion,
kunskapstilläg-nelse och förståelse kräva snarast ensamhet. Men
lyftning, hänförelse, gripenhet hör särskilt gemenskapen till
och är dess nådegåva.
Nu kan det knappast förnekas, att känslans rätt icke
alltid blir tillgodosedd som den borde vid kyrkans
gudstjänster. Både präster och åhörare tyckas ofta leva i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
