Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serafino från Ota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
nystan och blef större och större. — Jag tyckte, att
det var så härligt att lefva.«
De sutto och talade med hvarandra, eller rättare,
hon satt och talade och tycktes icke kunna bli trött,
under det han hörde på, ibland likväl med ett uttryck,
som lät förmoda, att hans tankar voro annorstädes;
han såg icke denna vilda skönhet, som tillbedjande låg
för hans fot, hörde icke den blida musiken i hennes
stämma. Ögat har blott en bestämd synkrets; utan-
för den är allt dimma. Medan detta möte var lifvet
och lyckan för Felice, förekom det honom som en
obetydlig tillfällighet, som han skred förbi.
Solen sjönk ned bakom de öfversta bergstop-
parne, då han gick ut på klippsprånget och stirrade
bort öfver dalen. Felice blef sittande på bänken, lutad
mot stenväggen. Det låg ett barns oskuld i den blick,
med hvilken hon följde honom. Hon hade aldrig varit
vackrare och mera intagande än i detta ögonblick. —
Hängifvenheten och försakelsen i deras storhet äro helt
visst egenskaper, som qvinnan har uppfunnit. — Och
hvad begärde hon till lön för allt, hvad hon gaf? Blott
att få lof att beundra. Han stod der borta, stödd på
sin bössa, högväxt, smärt, stor och orörlig, en under-
bar bildstod, ungdom, kraft och skönhet, som hade
klippan till sockel. Hvad som skadade bilden var en-
dast lerpipan, som han fortfor att röka.
Det var bittra och allvarliga tankar, som syssel-
satte honom, och som de omgifningar, på hvilka han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
