Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serafino från Ota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[UREA IREE IDEER
69
vara underrättad om vår ankomst? Men han är der
ju inte, säger du?<
»Han reste i middags, och vore han inte rest, så
skulle jag ge Er ett rad för intet, Låten Dli-att jaga
efter honom, och söken honom inte i hans grottor, ty
alla, som ha gått dit upp, ha blifvit burna ned igen.<
»Tack för ditt råd, min bäste vän, jag tror likväl,
att vi skola försöka på det och titta upp till honom
ett slag, efter som vi nu ändå äro på väg.« Dermed
vände han getherden ryggen och gick med sina kam-
rater bort öfver berget.
Vi ha redan berättat, att Serafinos gömställe var
beläget uppe i en vild och enslig bergstrakt, omgifven
af branta och nakna klippväggar. I bakgrunden bil-
dade det skrofliga berget de så kallade grottorna, som
hafva gifvit geologerna ett så rikt material till forsk-
ning och stridiga förklaringar, hvilka skulle bli för vid-
lyftiga att återgifva här. ”Grottornas öppningar ha en
fullvuxen mans höjd och döljas vanligen af nedrullade
klippblock; innanför är det mörkt och kallt, och inte
ens i det klaraste solsken kan man urskilja något be-
stämdt föremål. VWVattendropparne sippra fram ur klipp-
remnorna och plaska på stenarne. Med tillhbjelp af ett
ljus eller en furufackla kan man se hålans slätslipade
sandstensbotten, som bekräftar den förmodan, att hålan
är en uttorkad bassin. Grottans rödgula väggar äro
skrofliga, branta och genomdragna af smala, hvita mar-
morådror; bakom de framskjutande blocken blir här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
