Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nere, hade det icke stämma nog att
öfver-rösta en ensam kvinnas längtan?
Hon böjde hufvudet långt bakåt, och
plötsligt, halft ofrivilligt, tog hon af den stramt
sittande, pärlstickade hufvan; den hade tryckt
henne. Det mörka håret svallade ut öfver
hennes skuldror, lade sig som tjocka
silkes-länkar nedåt den smärta gestalten, och så
tungt var det, att vinden blott helt litet
förmådde lyfta det.
Sophie lät handen glida öfver pannan. »Du
drömmer om älskog, Otto Thotts stolta änka
nu — när du själf närmar dig lifvets mognad
— högsommar», ändrade hon genast sina
halfhögt framhviskade ord: »Ja, högsommar»,
upprepade hon starkare, »och är det ej då
solen måste stå i zenit, är det ej då den är
— Titan ?»
Hon andades djupt och befriadt. Det var
dock så mänskligt att vilja värma sig af det
fullaste solskenet, och Erik Lange, hennes
Titan, hade kommit just när mörkret, längtan,
började fylla henne. Hon log, när hon
mindes deras första möte, och hon tänkte på hur
dessa månader flugit fram, hur hon, trots de
många förnäma gäster bror Tyge just denna
tid såg hos sig, dock varit så underligt afskild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
