Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans händer voro feberheta. Hon tog dem
stilla i sina och smekte dem.
»Jag går inte», sade hon bara. »Var lugn,
min älskade.»
De sutto så länge tysta, tätt slutna intill
hvarandra, och hon ville förgäta allt för att
endast få vara lycklig med honom. Hennes
hufvud värkte i den obekväma ställning, han
gifvit det, men hon ville icke draga det
tillbaka. Det var ändå så godt att hvila det nära
hans hjärta.
Hon var rädd för den stund, då tystnaden
måste brytas, och uppsköt den. Det skulle
nödvändigt falla ord emellan dem, som
smärtade, men tystnaden var harmoni, ty då
döf-vades förnuftet.
Han talade först:
»Tack, min Urania, för den här stunden!
Du kan nu ej få töfva här längre. Du vet,
att jag har viktiga ting för händer; och jag
hoppas för visso att lyckas. Hans Ernst var
en svartkonstnär, som förvirrade mina begrepp
och ödeläde de dyrbara vätskorna genom sin
okunnighet. Nu har jag dock funnit en
legering, som öfverträffar alla föregående, och
jag längtar att gjuta den i retorten och pröfva
dess kraft.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
