Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Danmark, fru Sophie, och dess kung, som ej
förstod bättre än att han släppte ifrån sig en
man, hvilkens storhet sträcker sig genom
tiderna. Det är landets furstar, som lägga
landet öde på annat och bättre än husmöss,
loppor och andra tarfveliga kräk, men slikt ha
deras skallar ej fyllnad nog att begripa.»
»Du hädar, Jep», sade Sophie strängt. »Sluta
upp med slikt tal och mäl mig ditt ärende.
För visso är du ej dragen hit med bud från
min broder om furstarnas eländighet.»
»Nej», medgaf Jep, »den olåten kraxar jag
till min egen förnöjelse. Men mitt ärende är
att lämna eder herr Tyges denna ring, som
han bar in i det sista, och som han lät mig
draga af sitt finger med befallning, att däri
skulle inristas de ord, I sen. När detta blifvit
gjordt, skulle jag draga till eder med ringen.
Här är den.»
Han räckte Sophie en stor, bred vapenring.
Hon tog ifrigt emot den och läste på
guldplattans baksida: »Mundum semper despiciens,
suspiciensque Deum.»
Så det var hans sista broderligt tröstande
hälsning, att hon alltid skulle se ned på
människorna och upp till Gud. Aldrig skulle hon
låta trampa sig under fötterna, utan stå så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
