Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, ibland, jag är så rädd för det är så
mycket ondt i världen och för att den är så
stor, att man inte kan se allt farligt. Om
Titan kunnat det, hade det inte varit så synd
om honom, fru Urania.»
»Nej, min Tage, då hade det inte varit så
synd om honom», upprepade Sophie
tankfullt.
Hon satte gossen i sitt knä. Han var icke
tung, den lille stackaren.
»När börjar I, fru Urania», frågade han
ifrigt och snuddade med sina varma läppar
vid den gamlas kalla händer. I talar icke
som någon af de andra, det är intet buller i
eder röst: den sjunger för mig, tycker jag,
och så gråter den, så att jag måste gråta
med — eller ler, men det är så stilla, att jag
knappast märker det. Kan man helt
förglömma att le, fru Urania?»
»Ja, för långa tider. Det är som när solen
blir borta i gråa moln under den dystra
vintern, men alltid blir det vår igen, då
solskenet nådeligen strömmar öfver gården, och
alltid tränger det milda, goda löjet sig fram.
Det är vår barndomsängel, som ler inom oss.»
Tage slöt ögonen, men öppnade dem åter,
lysande och förväntansfulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>