Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA MÖNSTERBILDER. 37
längre fick stå på planen», hvarför E. till åtlydnad af denna
befallning bortbytte hästkreaturet mot en — kanariefogel. »I
alla fall en god affär,» påstod E.
Det var samme Axel E., som en månljus morgon under
någon af »småtimmarne» befann sig på det s. k. Mårtenstorget
— förmodligen stadd på hemfärd — i sällskap med två andra
personer. Den ene af dessa var den städse orubbligt lugne
och originelle ryttmästaren X. — han, som plägade säga:
»Vår familj har aldrig frambragt annat än storheter, min bror,
presidenten, är den störste juristen, min kusin, adjunkten, är
den störste fysikern, jag sjelf är den störste ryttaren och den
starkaste karlen och min kusin der uppe i Stockholm den störste
skojaren i hela Sverige.» Om den i fråga varande fysikerns
storhet voro, i förbigående sagdt, meningarne dock mycket
delade. Han sysselsatte sig nemligen mest med andeskåderi,
och till vittnesbörd om huru långt en dylik gammal
öfverliggare på adjunktsstadiet kan drifva sin älsklingsidrott må här
anföras följande, som det påstods, fullt sannfärdiga drag.
Adjunkten gästade en gång under jultiden hos några slägtingar
på skånska landsbygden, och värdfolket märkte med ledsnad
och förvåning, huru blek och förstörd han såg ut, när han
om morgnarne kom ned till frukostbordet. »Här spökar så
förskräckligt,» påstod han. »Andarna hålla ett sådant grymt
spektakel der uppe på vinden ofvanför gästrummet, att jag
aldrig får en blund i ögonen under hela natten.» Värden, som
aldrig hört talas om något »andeväsen» på sin vind, beslöt att
närmare undersöka saken och fann då till sin förvåning en
mängd med snören sammanfogade stora träklotsar, på ett mycket
konstrikt sätt upphängda på en träställning, och vid närmare
efterforskning upptäcktes ytterligare, att denna apparat kunde
sättas i rörelse, så att klotsarne dunkade dels mot golfvet och
dels mot hvar andra, medelst ett snöre, som var nedstucket
genom ett i trägolfvet borradt hål ofvanför adjunktens säng.
Här låg sålunda den store fysikern och akademiadjunkten natten
lång och drog i snöret, så att klotsarne skramlade och dunkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
