- Project Runeberg -  Våra öfverliggare samt Ett universitet i Sveriges hufvudstad /
135

(1886) [MARC] Author: Oscar Svahn With: Bruno Liljefors
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

POTT-ASKMAN.

13 7

Vi vilja kalla honom Askman. Må ingen tro, att han är
en myth. Tusentals vittnen kunna intyga, att bakom de efter
vanligheten något färglagda »lynnesdragen» står en verklig
person.

Askman var till en början mycket fattig, utomordentligt
ihärdig och mycket flitig under de mellanstunder, då
förvärfs-begäret lemnade honom i fred. Han lefde under sin första
studenttid hufvudsakligen på sina mera förmögna eller
gif-milda kamraters bekostnad, men han lånade aldrig, utan han
»bad» och »fick». Särskildt passade han alltid på, då någon
kamrat — mer eller mindre nära bekant — skulle för alltid
afresa från universitetsstaden. Vid sådana tillfällen instälde
han sig alltid vid packningen och lagade ständigt så, att han
fick till skänks alla de saker, som den afresande ej kunde
eller ville föra med sig, framför allt hans kommod-porslin, och
när sålunda alla de öfriga vännerna med sorgsna hjertan stodo
samlade kring skjutskärran —jernvägen fans då ännu icke till
— och sjöngo:

»Ack, våra banor skiljas åt just här!

Farväl!»

och viftade med sina hvita mössor, så var äfven Askman med
i flocken. Äfven han var rörd. Men då han nu händelsevis
stod med den bortilande vännens gamla pipa och tobakspung
kring halsen, hans gamla spegellåda under armen och händerna
fulla af porslin, så kunde han ju omöjligen komma åt sin
mössa, utan var så godt som tvungen att vinka farväl med —
»porslinet». »Farväl! Farväl!»

Häraf fick mannen sitt »nom de guerre» —Pott-Askman.

Så småningom hade Askman på detta sätt samlat i sitt
lilla studentrum en hel arsenal af de märkvärdigaste
bohagsartiklar, mest dock porslin, och här satt han nu, sjelf det
märkvärdigaste föremålet i hela samlingen — och läste
kyrkohistoria, och skref predikouppsatser och öfversatte Job från
grundspråket, icke utan stolthet tänkande på huru rik den arme

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:20:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/overligg/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free