Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och naturligtvis icke minst hos den mest svenske af dem alla.
»Här lefva vi lusteliga,» skrifver en gång Karl XII från Polen,
»bränna städer och hänga borgmästarena.»
Tydligast framlyser dock denna ursvenska egendomlighet
hos Marcus Larson i ett drag från hans sista lefnadsår. Han
hade nemligen för någon tid slagit ned sina bopålar i en
naturskön trakt af nordöstra Småland. Här hade han bland
annat byggt sig en atelier genom att stapla trenne lador
ofvanpå hvar andra, den största nederst och den minsta i
toppen, från hvilken senare man egde den präktigaste utsigt
öfver den kringliggande nejden. I denna märkvärdiga byggnad
hade Larson förvarat icke blott en del af sina egna
alster, färdiga taflor, utkast och studier, utan också en massa
mer eller mindre dyrbara konstsaker af annan art, som han
samlat under sina resor. En dag hade Larson begifvit sig
in till den närbelägna staden för att tumla om med sina vänner.
Han var nemligen ingen enstöring, allra minst någon from
eremit, derom vittna de många ännu i friskt minne lefvande
sägnerna om honom i denna trakt. Midt under festglädjen
anländer emellertid ett ilbud med underrättelsen, att atelieren
stod i ljusan låga. Ögonblickligen och så snabbt hästarne
kunde löpa skyndar egaren till brandstället, der det från alla
håll uppbådade folket som bäst var i färd med att försöka
hejda eldens framfart. Larson störtar in i byggningen, får
fast i en duk, färger och pensel, förbjuder strängeligen alla
vidare släckningsförsök och sätter sig derefter helt lugnt att
afmåla det praktfulla skådespelet, fullkomligt obekymrad om
alla de konstskatter, som blefvo lågornas rof.
Det var »stil» i Marcus Larson, om också stilen var
något rå.
Man berättade på den tidén om honom ett drag, för hvars
sannfärdighet vi dock ej vilja ansvara. I Paris skulle han
nemligen en dag besökt en stor fransk bataljmålares atelier,
hvarvid han skarpt nagelfor ett af konstnärens nyss fulländade
mästerverk. I synnerhet hade han mycket att anmärka mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
