Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro de båda konstnärerna de bästa vänner i verlden och
Larson fick lära att »måla en bölja».
En gång satt Larson inne på Akademiska Föreningen vid
ett fönster som vette ut åt gatan, och drack punsch i sällskap
med några bekanta studenter. »Se der,» sade en af
sällskapet, »går professor X., ’en af de aderton i Svenska
Akademien’.» »Kypare!» ropade Larson, »spring ut och säg till
den der karlen, att han kommer in till mig!» och det var
endast med stor möda, som man kunde klargöra för den
förvånade Larson, att man ej kunde skicka dylika bud till »En
af de aderton». Men dessa sadelmakarens små egenheter
uppburos å ena sidan af en naturfrisk godmodighet och en nästan
barnslig öppenhet, å den andra sidan af en viss storslagen
öfverlägsenhet i ton och hållning, som väckte förargelse hos
den ene, åtlöje hos den andre, beundran och förtjusning hos
en tredje, allt efter personens skaplynne, men ingen undgick
intrycket, att man här ingalunda hade framför sig en s. k.
hvardagsmenniska.
Af studenterna mottogs den berömde konstnären
naturligtvis med öppna armar, och sedan brorskålen vederbörligen
var undanstökad, kom man öfverens om att Larson utan
tvifvel var en löjlig, men på samma gång en mycket lustig
kurre, som visserligen skröt, skräflade och ville beundras, men
som minst lika gerna ville »festa», som sjelf ofta nog var den
frikostigaste värden, och som aldrig bröt ett godt lag, förr än
sol rann upp. Han var ingen helsopedant, utan lefde lusteliga,
härjade och brände »sin lekamens stad» enligt gammal
svenskmannased med fröjd och gamman och lär, i synnerhet
mot slutet af sitt lif, ej sällan befunnit sig i lägen, som kunnat
fresta honom att äfven »hänga borgmästaren».
Men den halfvilda naturkraft, som på detta sätt rasade
mot sig sjelf, kunde i andra ögonblick förvandlas till ett lika
lydigt som mäktigt redskap i mästarens hand, blifva »lampans
ande», som på Aladdins befallning utförde underverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
