Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördomsfullhet, på hvars botten alla våra vederbörande så länge legat
på sin rygg, försänkta i orörlig åskådning af den klassiska
fornålderns natthimmel.
En person med verklig klassisk lärdom, en lärdom, som
sträckt sig till antikens odling och ej stannat vid insigten i
blott dess språkformer, är i regeln också en bildad man, human
i tanke och känsla och ej sällan en »gentleman» i sitt yttre
uppträdande, hvaremot den, hvars vetande är inskränkt till latinsk
eller grekisk språklära, till glosor och skolklassiker, rätt ofta är
en rå menniska, som går och blåser upp sig i högfärd öfver sitt
i teoretiskt hänseende lika obetydliga som ur praktisk
synpunkt i och för sig nästan värdelösa vetande — ett vetande,
som dessutom kan af hvilket dumhufvud som helst med någon
flit snart nog inhemtas.
En typ för detta senare slägte var Zackleben. Medveten
om sin stilskrifningslärdom och de klassiska författare, han läst
eller icke läst, nästan obevandrad inom vetandets öfriga
områden, lefde han i den öfvertygelsen, att han var en förbisedd
och misshandlad storhet, och denna känsla utvecklade sig i
hans råa eller halfvilda skaplynne till gallsjuk afund och
ilskefullt hat mot allt och alla, till hvilka han trädde i något slags
förhållande. Särskildt glödde detta hat mot universitetet i
allmänhet samt äldre och yngre målsmän för de klassiska
studierna i synnerhet.
Studenthistorien förtäljer, att Zackleben verkligen någon
gång skulle hafva funderat på att taga examen samt för detta
ändamål instält sig hos professorn i grekiska, Brunius, för att
undergå tentamen. Brunius, som var arkitekt och konstkännare,
fann emellertid föga smak i den stil, i hvilken tentandens
yttre person var genomförd, och då denne senare till råga på
olyckan sade sig heta Zackleben var den munvige professorn
genast färdig att utropa: »Nej, hör nu herre, det måtte vara
ett dj—a lif att lefva i säck!» Öfver detta yttrande lär
Zackleben blifvit så förbittrad, att han från den dagen slog alla
examenstankar ur hågen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
