Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIC O LAX PÅ 1840-TALET.
79
Hedström hade under detta lilla tal suttit som slagen af
åskan, men åtlydde nu befallningen utan något försök till
motstånd, ty Petter var i detta ögonblick verkligen
imponerande.
Ehuru bohusläningen var minst ett halft hufvud högre än
rektorn och dessutom af en ojämförligt gröfre kroppsbyggnad,
tog gubben dock ett fast tag i hans rockkrage och förde
honom fram till straffbänken, där den välfödde orustbon snart
låg upplagd i stutställning.
Så började Petter att slå, och hur han slog sedan! Det
föreföll nästan, som om han i hvartenda slag inlagt alla de
trettio tjänsteårens samlade kraft och färdighet, så att
»vikingen», som eljest brukade skryta öfver att ett klagoljud aldrig
ännu trängt öfver hans läppar, till sist började på ett ganska
hörbart sätt kvida och jämra sig.
»Seså!» yttrade gubben kort och godt, när han ändtligen
sänkte rottingen, och upp från bänken reste sig bohusläningen,
eljest så rödblommig, men nu nästan likblek af sveda och
framför allt blygsel. Den obändige öfversittaren hade funnit
sin öfverman i den gamle rektorn. Hvar hade i detta
ögonblick ali den beundran tagit vägen, som till en början i så
rikt mått slösats på den djärfve upptågsmakaren? Den var
liksom bortblåst. Den gamle rektorn hade genom sitt på en
gång besinningsfulla och kraftiga uppträdande klarat
beundrar-nes både sedliga och estetiska föreställningar, och det fanns
antagligen icke en enda af klassens lärjungar, som icke i detta
nu erkände, att dumheten var på bohusläningens, men rätten
på gamle Petters sida.
Petter Bloch var en alltför ärlig och flärdfri själ för att
eftersträfva en förmån af så tvifvelaktigt värde som
underordnades gunst och hyllning, men någon gång kunde det
dock hända, att folkgunstens vågsvall yrde sitt stänk äfven
öfver gamle Petters personlighet. Särskildt erinrar jag mig ett
dylikt fall, där vännen Hedström äfven spelade en hufvudroll,
ehuru betydligt mera tacksam än vid det ofvan anförda tillfället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
