Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
FRÅN SKILDA LÄROVERK OCH TIDER. *
hvarandra om herraväldet, till dess slutligen affärsdriften fick
öfvertaget, utan att dock lyckas helt och hållet tillintetgöra
sina båda öfriga motståndare, och sålunda blef mannen hvad
han var: en lärdomsdocka i doktorshatt, en mammonsträl,
som icke ville veta af något högre mål i lifvet än
tillfredsställelsen af samlingsbegäret och slutligen en på gator och
torg kringvandrande filosof, hvars vetgirighet tagit formen af
en outsläcklig nyfikenhet, en oemotståndlig lust att stifta
bekantskap med en hvar han mötte, hög eller låg, rik eller
fattig, gammal eller ung, för att sedan pejla eller forska,
visserligen icke i syfte att framlocka idéer, utan blott för nöjet
att få veta allt om alla. Själfva spetsen af detta
forskningsnöje förblef dock städse för honom antingen det lyckade
försöket att utväxla det utforskade mot en slant huru liten som
helst eller också, där sådant ej var möjligt, att rikta sin
kvickhets lykta mot fyndet, ofta med den verkan, att äfven den
obetydligaste småsak tycktes gnistra, som om den varit en
slipad diamant.
Han blef på detta sätt känd af alla inom sin ort och vida
utöfver dess gränser. Hans egendomligheter voro i hvar mans
mun, många af hans slagord och vändningar upphöjdes till
rangen af bevingade ord. Han sammanträffade med, om han
också icke umgicks med alla och en hvar. Äfven den
allvarligaste och trumpnaste kunde ej undgå att i hans närvaro,
eller då talet föll på hans personlighet, förnimma en större
eller mindre dragning i mungiporna, men huru mycket man
än gycklade öfver honom, så dristade sig dock sällan någon
att gyckla med honom, ty hans slagfärdighet var ända in i hans
senaste ålder lika frisk och kraftig som i ungdomsåren. Han
hade på grund af sin själfviskhet inga vänner i egentlig mening,
men han var god vän med alla, utom med sina närmaste, hvarken
aktad eller älskad, men icke heller missaktad, än mindre hatad, ty
hans outtömliga kvickhet bredde liksom ett försonande skimmer
öfver hans fel och svagheter. Den var visserligen ofta skarp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
