Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
FRÅN SKILDA LÄROVERK OCH TIDER. *
examen, som han kallade »maturran». Att denna
examensskräck ej heller var ogrundad, kan man förstå af det såsom
faktiskt uppgifna förhållandet, att han vid dylika tillfällen ej
kunde börja sin examination, innan han under någon
förevändning klättrat upp i katedern och letat fram sina
hjälp-papper — sin »luns», »lurk», »dick» eller sina »smilappar»,
såsom termerna lyda i skolpojksspråken vid olika läroverk.
Innan detta lyckades, kunde stundom tragikomiska händelser
hinna utspelas, såsom när en gång en censor anmodat honom
att höra lärjungarna på sjuåriga krigets historia och doktorn,
förbluffad öfver att ett så oberäknadt kraftprof affordrats
honom, innan han hunnit ordna sina papper, fann sig nödsakad
att börja sin examen på följande sätt: »Nå, min käre R.,
kan du säje mej nu i ett raskt tag: När grundlaes — Rom ?»
Det årtalet satt åtminstone fast i den gamle klassiske
doktorns minne.
På vårsidan var han därför också nästan lika beklämd
som de mest bekymrade bland hans mogenhetskandidater, till
hvilka han också ibland kunde »säje»: »Jaha, ni ä rädde för
’maturran’, å de gör ni rätt i. Ho ä förskräckli! A när ja
tänker på’na, så ä de så ja känner di store tyske flodera, som ja
så, när ja va där ute, skvale ätter röggen på mej!»
Stackars den gamle doktorn! Men hvarför anhöll han då
icke om tjänstledighet, då han närmade sig pensionsåldern, en
anhållan, som antagligen af vederbörande skulle utan svårighet
beviljats? Naturligtvis var doktorn alltför sparsam för att kunna
bekväma sig till ett dylikt steg, och ur denna synpunkt hade
han väl förtjänt den sveda, som »maturran» förorsakade honom.
Att han emellertid äfven kände den vanliga skoltjänstgöringen
såsom ett tryckande ok, emedan han för sin ämbetsverksamhet
aldrig förnummit den duglige lärarens intresse, framgår af den
själfironiska suck han alltemellanåt lät undfalla sig: »Allri
ska ja kunne förstå, hur mitt obegripligt store nit i tjänsten
kan hänge så väl ihop me mitt osläcklige begär ätter lof!»
Se där en ekvation, som heller ingen mänsklig makt kunde
»lure» doktorn att »försöke löse».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
