96 81. 84. 85. SKÅNE liknat det ljud, som tranorna frambringa, vid trumpetstötar, och när hannarna, medan de promenera fram och tillbaka på häckplatserna på hedarna och myrarna, börja trumpeta, instämma också de på äggen liggande honorna, varvid en musik uppkommer, som höres vida omkring i nejden. Jfr kap. V. Herr Ermenrich heter storken, förmodligen för att detta tyska nämn skall påminna om att han är en förnäm och sydlig fågel. Det en gång uppbyggda boet användes av storkarna år efter år; man känner bon, vilka sedan hundra år tillbaka varje sommar varit bebodda, och då storken lever mycket länge och hans äktenskap avslutas för livstiden, byter boet sällan om ägare. Hannen kommer en tid före honan för att, såsom folket tror, inspektera boet, varpå han anses återvända söderut för att hämta makan. — ”Storken tolkar sina känslor genom att smälla med näbbet, och detta sällsamma instrument förstår han att hantera på ett verkligen konstnärligt sätt, smäller än längre, än kortare, än snabbare, än långsammare, än starkare, än svagare,” säger Brehm. Kolthoff har aldrig hört storkar frambringa annat ljud än detta klapprande med näbbet, när flera av dem äro tillsammas. På de sista årtiondena har storkarnas antal i Skåne i hög grad avtagit. Också flera andra intressanta vadare, som äro en prydnad för våra sumpmarker, vilka de med sina egendomliga läten ge liv, t. ex. tranan, bli allt mindre all i vårt land till följd av torrläggandet av myrar och träsk. Taklök (Sempervivum tectorum) växer här och där i södra och mellersta Sverige på klippor. Den var förr mycket ofta planterad på torvtaken, emedan den ansågs skydda mot eldfara. Den är mycket saftig, har tjocka jordblad i rosett samt ljusröda blommor i kvastlik blomställning. Tornugglan (Strix flamméa) är egendomlig för Skåne. Hon har inflyttat till Sverige under senaste århundradet, märktes första gången i Ystads hamn 1834, är ännu rätt sällsynt och förekommer endast i sydvästra Skåne. Hennes utseende är ganska säreget: ansiktet triangelformigt med rundade hörn och beklätt med vita och rödbruna fjädrar. Ögat är mörkbrunt, näbbet vitgult. Tornugglan, som är av en hönas storlek, har för övrigt en mycket vacker fjäderdräkt: färgen ovan askgrå, vattrad. ”På dagarna sitter hon,” säger Kolthoff, ”uppe på en kyrkvind, högbent och halvblundande, i ett mörkt hål och förvrider sin egendomliga fysionomi, som gjorde hon sig löjlig på åskådarens bekostnad.” Först mot natten flyger hon ut: och anställer då en skarp räfst med alla små gnagande djur. Genom lagen av 1907 är tornugglan en av de tre lagskyddade ugglearterna. Jfr kap. VI. Lunds domkyrka. I fråga om besvärjelser och mystiska krafter spelade allt, vad som stod i sammanhang med kyrkor och kyrkogårdar, i forna tider en stor roll, t. ex. spånor, täljda av kyrkklockor, vatten från gravstenar, bly från kyrkfönster. Den fågel, som bodde i en så märklig kyrka som Lunds domkyrka, Nordens äldsta stiftskyrka, grundlagd.redan på 1000-