146 SMÅLAND Nu finns det, som bekant, från den äldre medeltiden en mängd smådikter, som syssla med bibliska ämnen. Det var sägner, som liksom fyllde ut den bibliska berättelsen, som utlade tilldragelserna under Jesu barndom, som fullständigade skildringen av de vise männen, av Judas, av Jesu moder, av den botfärdige rövaren, av Pilatus. I Viktor Rydbergs Romerska sägner om Paulus och Petrus har man en förträfflig samling av dylika legender. De mest kända, mest omtyckta av dessa gamla sägner ha råkat vara de, som handla om Vår Herre och Sankte Per. Vissa Sankte-Pers-historier ha ett skiftande innehåll, men hos alla återfinnes ett gemensamt drag. De vilja alltid inskärpa Guds vishet 'och förutseende gentemot människans kortsynthet och oförstånd. Som en följd härav blir Sankte Per, som är människans representant, alltid framställd som obetänksam, uppbrusande och högfärdig. Vår Herre åter, som vet sig ha rätt oaktat all skenbar orätt, leder med mildhet och saktmod Sankte Per till att förstå sina misstag. Sankte-Pers-historierna ha varit mycket omtyckta, mycket berättade, de ha levat på folkets läppar, och en del ha blivit rätt drastiska. Men överallt återfinnes ändå grunddraget, som är detta förhärligande av Guds visdom och ett betygande av mänsklig underlägsenhet. Selma Lagerlöf har nu förvandlat den här ovan omnämnda småländska lokalsägnen till en Sankte-Pers-legend. Idén att förmildra hånet, så att det blir Sankte Per i stället för »den lede själv», som skapar Småland, är alltså helt och hållet Selma Lagerlöfs. Det är också hon, som konstnärligt har bearbetat det magra stoffet i den lilla, ursprungligen knappt tio rader långa, sägnen till den fylliga berättelse, som låter oss se landskapet med alla detaljer växa fram inför våra ögon, ett Sverige i miniatyr. Vad läsningen av sagan i skolan beträffar, så har