KAP. XIX. DEN STORA FÅGELSJÖN 159 här utför två räddningsbragder och visar sig älskvärd genom att på bästa sätt söka roa den vilsekomna Per Ola — det starka betonandet av det skamliga och avskyvärda, som ligger i att bedraga, förråda och locka andra i fördärvet, vartill den intet ont anande gräsanden Jarro var ämnad att användas. Uti det lilla galleri av kvinnotyper, som finns i läseboken, kunna vi inte gå förbi den tilltalande bilden av den unga bondhustrun vid Tåkern: mild, god, glad och full av hjälpsam omtanke för dem, som lida. På samma gång hon, klok och rådig, är livligt intresserad av sin mans förhoppningar på jordförvärv, lyssnar hon till de röster, som mana till barmhärtighet, och förmår mannen att göra en materiell uppoffring för att fylla de ideella kraven, att göra det, som hon tror vara rättast, eller, såsom Selma Lagerlöf i »Jerusalem» kallar det: »vandra på Guds vägar». I kapitlet ges dessutom tre ypperliga djurkaraktärer. Också med fara att stöta några varma kattvänner för huvudet vill jag påpeka hur skarpt kattens karaktär som egennyttig och misstänksam framträder i motsats till hunden såsom mera hederlig och pålitlig. Mot slutet av kapitlet antydes det underbara väderkorn, den lyhördhet, som hos hunden blivit lika med ett sjätte sinne. (Samma antydan göres i kap. XXII beträffande hunden Karr.) + I enlighet med de principer för läsebokens använ dning, somi det föregående, sidd. 45, 49, ha blivit uttalade, uppmanas läraren att för ingen del behandla början av kapitlet som ett stycke ur en biologisk eller geografisk läsebok, den där läses för att skänka kunskap. Nej, om han bara säger: »Nu ska vi läsa om vad som hände Tummetott i Östergötland, — minns ni var vi lämnade