KAP. XX. SPÅDOMEN 171 framför allt, vid Borenshult och Motala, där v. Platen har sin grav alldeles invid kanalbanken ”vid de vågor själv han diktat, på den strand han själv har byggt”. (Tegnér.) 260. Motala erhöll köpingsrättigheter 1823 och blev stad 1881. Motala mekaniska verkstad, som en tid var den största industriella anläggning i Sverige, är belägen mellan Motala ström i söder och Göta kanal i norr, 1 km. från M. stad. Verkstaden anlades 1822 av Göta kanalbolag och utförde under de första åren arbeten endast för kanalens och verkstadens behov. Sedan kanalen var fullbordad, såldes verkstaden och tillhör numera ett aktiebolag. Under årens lopp ha talrika utvidgningar blivit gjorda, och från verkstäderna ha utgått lantbruks-, arbets- och ångmaskiner av olika slag, färjor, broar (bl. a. den stora Forsmobron över Ängermanälven), slussportar, krigs- och handelsfartyg (bl. a. pansarbåtarna Svea och Göta samt 70 ångfartyg ensamt för Volga och Kaspiska havet), lokomotiv, järnvägshjul, räls m. m. både för svenska statens och utländska järnvägars räkning, hjul- och kanonband m. m. m. m. — -”,.. vävstolar slamra i Norrköping...” Redan Louis de Geer, som mestadels uppehöll sig i N., var intresserad för inrättandet av ett klädesväveri, och till ett sådant erhölls privilegium år 1635. Under Karl X:s krig kunde N. leverera en god del av det kläde, som åtgick för härens beklädande. Men det är först i ångmaskinens århundrade, som man kunnat uppnå mera storartade resultat av väverier och spinnerier. Nuförtiden är, som bekant, textilindustrien N:s viktigaste. Främst kommer tillverkningen av yllevaror. Av de 30 yllefabrikerna må nämnas endast den äldsta: Drags (jfr s. 262). Drags aktiebolags fabrikat: uniforms-, kostym- och överrockstyger, svarta kläden och satänger, äro välkända och kunna i kvalitet tävla med de bästa utländska. Näst efter ylle- kommer bomullsindustrien. Allmänt bekant; är ”Bomullsväveriet” med märket Tuppen. — ... högfärdiga och envisa bönder...” Den allmänna uppalver av östgötarna är nog, att de äro morska och styva, dryga och självbelåtna. Det är en bekant sägen hur en gång vid ett av Per Brahes gästabud för sina underhavande från Västergötland, Östergötland och Småland östgötarna på hans fråga: ”Vilka ären I?” svarade: ”Östgötar, Gud ske lov.” — I den gamla visan sjunga invånarna i Östergötland: ”Men stolta är vi, går för hackor ej åv, vi äro östgötar, Gud vare lov.” Men det kan inte nekas, att östgötarna ha skäl att vara stolta över sitt landskap. ”Det, första intrycket av Östergötland,” skriver en författare, ”är, att man befinner sig i en gammal, välodlad, fruktbar bygd, en bygd med anor från hedenhös. Östergötland är fett, dock icke så, att man kan sätta sig med armarna i kors och låta stekta sparvar flyga en i munnen, men det är ett land, som rikt lönar odlarens arbete.” — Östergötland är också ett utmärkt vackert landskap; det äger inom sig naturskönheter av alla slag.