296 AVSKED FRÅN VILDGÄSSEN Akka i avskedets stund riktar sin gripande vädjan till människorna om hänsyn för och medkänsla med »de fattiga djuren» (s. 688). Pojken, som har farit så vida omkring i landet och måst reda sig på egen hand i mången kritisk belägenhet, har därigenom blivit uppryckt, vaken och tilltagsen. Han kommer nu igen »lätt och vig, rask i talet», med käck hållning och sådan, att den »blev glad, som såg honom». Segrande har han gått igenom alla frestelser att bli vänsvikare, ärekär är han, vill inte anses ha lockat från det fattiga hemmet den dyrbara gåskarlen. Intresse och kärlek för föräldrarna ha spirat upp inom honom, och för den trogne vännen och hjälparen, den store vite, är han färdig att utan tvekan våga vad som helst. Äkta Lagerlöfskt berättad är pojken-tomtens plötsliga förvandling till »människa igen». Förf. har inte gjort hans äventyr till en dröm, och just därför når hon i slutkapitlet en så underbar stämning. Läsaren befinner sig helt och hållet »under förtrollningen» och säger sig själv, att just sådant måste det vemodiga avskedet i den bleka morgongryningen ha varit.