Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - § 17. Tor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock hans väsen i en mängd strider mot gudars och
menniskors fiender, jättarne.
Tor och Rungne. Jätten Rungne (fn. Hrungnir)
hvars hufvud, hjerta och vapen voro af sten, hade
utmanat Tor till envig. Såsom medkämpe stod vid hans sida
lerjätten Möckerkalfve, och Tor åtföljdes af sin tjenare
Tjalfve. Denne sprang till Rungne och gaf honom det
rådet att lägga skölden under fötterna, emedan Tor,
såsom han sade, skulle anfalla honom nerifrån. Då kastade
Rungne skölden under fötterna och fattade sin stenklubba
med bägge händerna. Derpå förnam han blixt och
dunder, och såg Tor träda fram i sin asakraft. Tjalfve gick
mot Möckerkalfve, som föll med ringa ära. Tor kastade
sin hammare mot Rungne, hvilken åter kastade sin klubba
mot Tor. Hammaren och klubban möttes i luften,
hvarvid klubban sprang sönder i små bitar, af hvilka några
foro så hårdt i hufvudet på Tor, att han föll till jorden.
Hammaren åter träffade Rungne midt i hufvudet, så att
hufvudskålen krossades. Jätten föll omkull, och hans
ena fot kom att ligga Öfver Tors hals. Tjalfve gick dit
för att hjelpa Tor, men kunde icke. Så snart asarne
sporde, att Tor var fallen, kommo de äfven alla för att
lyfta bort foten, men kunde ej rubba honom från stället.
Då kom Magne, Tors och jättinnan Jernsaxas son, som
blott var tre nätter gammal; han lyftade bort foten som
ett intet, och sade: »det är stor skada, fader, att jag
kom så sent; denna jätte, tänker jag, kunde jag hafva
slagit i hjäl med min näfve». Tor reste sig då upp och
helsade vänligt sin son och sade att han nog skulle blifva
en dugtig karl, »och vill jag», tillade han, »gifva dig
hästen Guldmanke, som Rungne egde». Odin sade då,
att det icke var rätt, att han gaf denne präktiga häst åt
en jättinnas son, och ej åt sin fader.
Hufvudtanken i denna myt är: ljungelden slår ner
i fjället och splittrar det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
