Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De brutala angreppen på yttrande- och församlingsfriheten
blefvo naturligtvis icke obesvarade från vårt håll. En massa
protestmöten arrangerades öfverallt i landet å de platser där vi
hade organisationer, men här i Stockholm blef det af
socialdemokratiska förbundet utlysta mötet förbjudet. Detta förbud gaf
anledning till ett extra spektakel, tack vare vederbörandes
dumhet, som jag icke kan underlåta att här omtala.
Mötet var utlyst att hållas söndagen den 12 maj 1889 vid
Lilljans. Öfverståthållareämbetet behagade emellertid »ligga» så
länge på ansökningen, att annonser ej hunno inflyta i
Socialdemokraten, som trycktes på fredagarne. Först på lördags e. m.
er-höllo vi resolutionen och den lydde på a/slag.
Som talare voro annonserade Hj. Branting, Viktor
Lenn-strand och jag och genom extrablad och annonser i en del
tidningar på lördagskvällen lämnades upplysningar till allmänheten
att mötet var förbjudet.
Jag vet emellertid inte hvad som for i mig, ty jag beslöt
mig att mö tesdagen på utsatt tid gå ut till Lilljans för att se till
huruvida någon, som ej sett extrabladen eller annonserna i
tidningarna om att mötet var förbjudet, möjligen ändå promenerat
ditut. Jo, mycket riktigt, flere hundra personer voro samlade då
jag kom dit ut och flera strömmade till. Hj. Branting var där
också; han hade antagligen gått dit af samma anledning som
jag, nämligen för att säga dem som kommo att mötet icke fick
hållas. Af det heliga Hermandads tjänsteandar — polisen — hade
ditkommenderats ett 50-tal, både till häst och till fots jämte flera
af kommissarierna.
Då de fingo syn på oss, hvilka de kände som talare på mötena,
fingo polismännen antagligen den uppfattningen att vi ämnade trotsa
höga vederbörandes förbud och ändå hålla mötet. Och då
polisen den tiden särskildt hade ett godt öga till mig, dröjde det
inte länge, förrän en poliskommissarie kom och tillsade mig, att
jag icke fick stanna kvar, utan skulle aflägsna mig, ty jag bara
samlade folk. Då jag frågade om det äfven var förbjudet att
promenera vid Lilljans, erhöll jag det svaret, att det hade man
ingenting emot. »Nå då tager jag mig en promenad genom
Lill-jans/» svarade jag med ett förbindligt leende till kommissarien och
så högt, att det hördes af de närmast kringstående, och nu
be-gynte en promenad, hvartill väl aldrig förut setts maken, jag i
téten, eskorterad af polis till häst och fots samt följd af hela folk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
