Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I februari månad kom jag till Arboga. Godtemplarne hade
varit nog hyggliga att upplåta sin stora rymliga lokal åt mig,
till stor förargelse och fasa för kälkborgarne i staden. Då det
var första gången något socialdemokratiskt möte hållits i Arboga,
motsågs det med en viss ängslan, nyfikenhet och oro af the
Ar-bogaiter och omtalades som en mycket märklig händelse, som
t. o. m. sattes i samband med »Falbs kritiska dagar».
Detta fick jag klart för mig redan vid min ankomst till
staden. Vid mitt utträde ur järnvägskupén kommo några
half-vuxna pojkar och erbjödo sig att bära mina ressaker, hvilket
anbud jag med nöje antog. På vägen till staden —
järnvägsstationen ligger nämligen ett stycke utanför densamma —
frågade jag:
— Nå, pojkar, hvad nytt här i Arboga?
— Jo, svarade den ene, de ha sagt att det i dag blir en så
stark orkan, att stadskyrkotornet kommer att blåsa ner. (Kort
förut hade Arboga landskyrkotorn vid en stark storm ramlat ner.)
— Ah tusan, sade jag, det blir ju riktigt en olycksdag för
Arboga.
— Ja, svarade pojken och tilläde i en bedröfvad ton: och
så kommer också hit en socialist i dag.
— En socialist, det var ju förskräckligt! sade jag.
— Ja, det är en af Falbs kritiska dagar, fortsatte pojken.
— Och en af första ordningen, interfolierade den andre.
Nåväl, mötet gick af stapeln. Fullt hus naturligtvis, men
»Arboga Tidning» kände sig tydligen besviken, ty den ondgjordes
öfver, att jag »höll ett jämförelsevis sansadt föredrag». Men
hvarken den sociala eller någon naturrevolution utbröt i Arboga
den dagen. Stadskyrkotornet står kvar ännu, lutande mot sitt
fall, till stor förskräckelse för dem som bo i närheten och
ständigt frukta att då det blåser starkt få se tornet komma
ned-dansande, begrafvande dem under spillrorna.
Jag har många gånger sedan besökt den lilla idylliska staden
och hållit möten där. En gång har jag t. o. m. nödgats tala
från en båt i Arbogaån. Detta var 1890. Ett möte hade utlysts
att hållas strax utanför staden, men det förbjöds i sista [-ögonblicket-] {+ögon-
blicket+} af en kronofogde. Då ett par tusen personer hade sam-
lats på mötesplatsen, tyckte jag att det var synd att de skulle
ha gått förgäfves. Därför tågade vi in till staden, åhörarna togo
plats på kajerna och jag placerade min kroppshydda i en för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
