Agda stängde omsorgsfullt porten till syateljén efter sig och steg ut på gatan. I afton var hon sen. Det hade varit ett arbete, en ny klänning som nödvändigt måste vara färdig, och innehavarinnan av ateljén hade bett henne stanna kvar. Hon rätade upp sin värkande rygg och stod så stilla och inandades den friska luften. Hennes ansikte var blekt och trött.
Så började hon långsamt gå framåt gatan. Det hade hänt henne något i dag. På morgonen hade hon fått ett brev undertecknat Gusten af Sauss. Hon hade nästan haft svårt att läsa hans stil. Han skrev som en dräng, ovan vid detta slags manuella övningar, men när hon väl en gång kommit igenom arket, som hade en grevlig krona i blått överst på sidan, måste hon läsa det en gång till. Han bad henne bli hans hustru. Som greven och grevinnan Gusten och Agda af Sauss skulle de båda göra den där resan ned till hans älskade Berlin, bland vars undersåtligt vördsamma, öldrickande lakejer han alltid hade trivts bättre än bland det respektlösa folket i Rom och Paris som ofta hade gycklat med honom. Kanske hade Agda Wising anat ett dylikt förslag och anbud redan när han var uppe i hennes rum. Men icke ett ord hade han sagt då. Och nu detta brev! Brevet skulle inte gjort så starkt intryck på henne, om hon inte nederst på sidan upptäckt ett par rader, som han tycktes ha klottrat ned i all hast. "Det är bara du som kan hjälpa mig" stod det med hans förfärliga stil och nästan oläsligt. "Livets hjul saktar allt mera och mera av och skall snart stanna. Men med dig är jag inte rädd för döden. Du är min ungdoms älskade syster."
Agda gick och upprepade orden för sig själv: "Du är min ungdoms älskade syster. Med dig är jag inte rädd för döden." Hon lyfte sina händer och grep varsamt med dem i luften som vore hon i färd med att fånga upp blommor i dem. Så tryckte hon händerna mot sitt bröst och log därför att hon redan tyckte sig känna doften av de vackra blommorna. Hon såg greve Gusten för sig. Men det var alls inte den bild greven själv upptäckt i Bell von Wendens spegel hon varsnade. Hon märkte bara blicken i ögonen, som bådo henne om något. Ett par sorgsna trötta ögon som sökte hennes. Tanken att bli grevinna af Sauss, en framtid som många skulle önskat sig för titelns och den stora rikedomens skull, sysselsatte henne ganska litet. Hon stannade ändock ett tag på gatan och rannsakade sitt hjärta, om det gömde någon fåfänga, om det var denna yttre upphöjelse det eftersträvade. Men hon visste att det ej var så. En människa sträckte händerna efter henne, och det var så ljuvligt bara att känna att någon behövde henne. Det var det som kom henne att lätt som en fågel trippa fram på gatstenarna. Hon gick där och smålog för sig själv. Ensamma kringdrivande män, som i en lyktas sken varsnade det där småleendet hejdade ofrivilligt, plötsligt maktlösa, sina steg, och länge efter det hon gått förbi stodo de stilla och undrade vem hon var. Något ömt och outsägligt milt hade snuddat vid dem.
Men Agda fortsatte sin väg i mörkret. Hon var inte rädd för mörkret. Hon var inte rädd för döden. Himlen fylld av skimrande stjärnor välvde sig över hennes huvud. Hon nickade åt dem, i hemlighetsfullt samförstånd, som om de varit hennes vänner. Hon förstod att hennes liv nu skulle helt och hållet förändras. Men det oroade henne inte. Hennes händer, märkta av tusen nålstygn, skulle stryka över en lidande medmänniskas panna. Hon skulle få makt att förjaga alla onda spöken som hemsökte denna plågade människovarelse.
Och eftersom hennes hjärta liksom Frideborgs var som en fågels hjärta, tyckte hon att hennes kropp plötsligt fick vingar och kunde lyfta sig från jorden. "Med dig är jag inte rädd för döden." En utbrunnen man trött på främmande, inlärda laster och led vid onaturliga begär, som kanske icke ens voro naturliga för honom, hade bett henne om något, bett henne jaga bort döden från hans huvudgärd. Ja! Ja! Och nu svävade hon bort genom rymden. Där var det lätt att andas. Fåglar kommo flygande mot henne från alla håll. Deras duniga vingar snuddade smeksamt mot henne. De sjöngo. Och hon förstod vad de sjöngo. Det var en sång om stjärnor och om det eviga blå. Det var en sång om gröna träd som stodo så fast med sina rötter i den sköna jorden och som sträckte ut sina grenar för att de skulle söka sin vila på dem. Och nu var Agda nere i de land där man slog ihjäl varandra och där luften genljöd av de sårades skrik och suckar. Hennes vingar endast växte då. Hon sänkte dem ned över den stackars hetsade jorden, en dimlik vit och mild duva var hon som samlade alla de kämpande under sina gryningsbleka vingar. Där hade de det tryggt. Döden drog sig undan. Den kunde inte längre finna sina offer. Men under Agdas fågelvingar pep det och levde, som om hon fått en hop skrikande små i sina varma dun.
Agda stannade och såg leende upp mot stjärnorna. Nyss var hon en fågel. Nu var hon bara en liten kvinna som hade ett par mjuka bruna händer, som lugnande kunde smeka över en het panna. Hon älskade sagor. Hon levde själv i en stor saga som inte ville taga slut.
Hon bannade sig själv. Hur kunde hon bli så glad över ett brev att hon tyckte sig flyga genom all världen? Så länge hade hon vandrat ensam. Hennes hjärta var så fyllt av längtan och kärlek. Äntligen skulle det få tömma alla sina skatter. Hon grubblade inte över om det var en ovärdig som skulle taga emot dem. Kanske en som skulle blåsa sin orena andedräkt över guldet så att det förvandlades till gråsten. Men Agda trodde icke att det bland syndare fanns några verkligt ovärdiga och orena. Sådana finnes det endast bland de självrättfärdiga och i egen mening goda och ostraffligt vandrande. Eller skulle hon själv blivit ovärdig och oren endast därför att underliga smekningar av så hårt tryckande händer och läppar överrumplat och rört vid delar av hennes kropp? Nej, kärleksfulla människor grubbla icke. De kärleksfulla kasta sig mitt ut i faran. De äro som blinda. Men de ha ett ljus inom sig, som icke är lätt att släcka.
Nu bar Agda detta ljus i handen. Hon gick varsamt framåt som ett barn i lång vit nattskjorta går till sin vita bädd. Inga skuggor skrämde henne. De drogo sig grinande undan uppåt husväggarna. Därifrån tittade de ned på barnet och ljuset som fula trollgubbar som ville blåsa upp sina kinder för att släcka lågan så att världen åter skulle bli becksvart. Men de vågade inte. Inte heller greve Gusten af Sauss skulle kunna blåsa ut Agdas ljus. Många gånger när de onda andarna komme att ansätta honom, skulle han kanske vilja det. Men en smal liten hand skyddade då lågan, och han fick frysa i kylan till dess han åter längtade efter ljuset. Hon själv hade ju, om också mot sin vilja, fallit för samma onaturlighetens synd som han, men hon trodde ej längre riktigt att det fanns någon synd eller någon onaturlighet när man bar renhet i sitt hjärta och älskade renhet.
Agdas tankar förändrade plötsligt färg. Med ett litet skratt tänkte hon på Frideborg. I går kväll hade Frideborg dansat runt uppe i Agdas lilla rum. Hon hade sjungit också: andliga sånger och lustiga slagdängor hade om varandra trängts i hennes strupe. Hon hade sjungit ut allt som fanns där. Runt, runt hade hon dansat på tåspetsarna. Alla hennes bekymmer hade flyktat. Hon skulle bli gift, en hennes nåd von Pahlen som ärad och aktad skulle nedkomma med ett barn till världen.
Du måste också gifta dig, hade hon ropat till Agda. Två fina adelsfruar som alla fjäsa för, skola vi fara till Berlin.
Hennes enda bekymmer var Stellans mor som icke tycktes vilja lämna sitt samtycke. Men Stellan tänkte i alla fall gifta sig därnere i Ekereds kyrka. De skulle vigas där på resan ned till Berlin, det hade han lovat henne. Hans faster Betty skulle tycka det vara så roligt att få ta emot hela bröllopsföljet. Redan hade han talat vid henne om saken, och hon hade varit storbelåten och av hjärtat med.
Agda tvärstannade. Tänk om hon själv också skulle få gifta sig i Ekereds lilla vita kyrka som hon så väl mindes! Den tid Agda varit tjänstflicka på Ekered hade kanske varit den lyckligaste i hennes liv. Och så roligt det skulle bli att åter få träffa Petra och Angela på Eka! Hon skulle ju bli jämnställd, nästan som vore hon släkt med dem nu! Hon log ödmjukt, men glatt. Några andra anhöriga ägde hon icke. Det statarfolk, som hon växt upp hos därnere vid Ekered, hade endast varit hennes fosterföräldrar, och de hade för länge sedan gått bort. Vem hennes verklige far var hade hon aldrig vetat, men det hade viskats om en fin och bildad herre med ett klingande och mycket känt namn, som dock för ännu längre sedan skulle ha lämnat det jordiska. Hennes verkliga mor hade varit en elegant mörkhyad och yppig skönhet, som någon gång varje år under hennes tidigaste barndom kommit nedresande från Stockholm och hälsat på henne, men inte heller vem hon var eller vad hon hette hade någonsin berättats för Agda. Och alltsedan Agda farit till Stockholm för att söka efter henne, hade hon varit som spårlöst försvunnen. Förmodligen var väl också hon nu död.
Tankfullt fortsatte hon gatorna framåt. Så stannade hon igen. Hon hade kommit nedåt Strömmen och fram till Operakällaren. Det lyste och gnistrade från alla fönster där. Hon såg huvuden skymta innanför draperierna och damer i stor toalett med skuldrorna blottade. Hon hade aldrig varit därinne. Det var som ett palats.
Medan Agda stod där kom ett sällskap herrar ut från den stora porten mot planteringen. De knäppte sina
överrockar under högljutt prat. Ett par kikade med dimmiga ögon upp mot stjärnhimlen. Hon såg nu vilka de
voro. Det var ju Kiss Nilsson, Stellan von Pahlen och lille Elias Vanselin. Och bland dem stod också greve
Gusten. Hon hörde att de nojsade med honom. De ville att han skulle köra dem hem i bil, men han tycktes inte
ha lust, utan menade att de kunde gå den korta biten.
-Asch, då stolpa vi väl då, gossar, hörde hon Kiss Nilssons läspande flickstämma ropa skrattande.
I nästa ögonblick hade han lekfullt puffat av greven hans lilla rundkulliga hatt. Det var tydligen menat som ett skämt. Men greven tyckte väl inte om den sortens vanvördiga skämt, utan blev ond, och vanmäktig av ilska ville han kasta sig över Kiss. Då löpte de alla skrattande sin väg.
Hatten rullade under tiden tvärs över gatan och fram till Agdas fötter. Den var som en liten svart hund som
kom rännande till sin härskarinna. Agda tog upp den med ett litet medlidsamt leende.
- Stackars hatt, viskade hon och strök varsamt över den.
Nu kom greven sökande efter sin hatt. När han var helt nära henne, utan att ändå se henne, steg hon ut ur
skuggorna och fram till honom.
-Här är hatten, sade hon och gav honom den.
Han stirrade på henne med rödkantade ögon, och hon upptäckte att han grät.
-Varför gråter du, Gusten? frågade hon.
- Å, kära Agda, är det du? sade han och grep med en famlande rörelse efter hennes arm. Är du ute mitt i svarta
natten?
Han satte på sig hatten och vände sig frysande mot henne.
-Kom så gå vi, viskade han.
De började tysta gå framåt arm i arm. Strömmens vatten rann glittrande fram under bron. Greven grät inte längre. Han tryckte hårt den runda armen och såg då och då på sin vackra följeslagerska. Men hon, som nyss svävat uppe bland stjärnorna och gjort bekantskaper med flygande fåglar, kände sig med ens förd ned mot jorden igen. Hon trippade inte längre över gatstenarna. Hennes hjärta slog inte mera så där glatt och trevligt. Hon var ond på sig själv för att hon pinades av att greven luktade sprit och cigarrer och pustade så tungt. Var fanns nu all hennes glada extatiska vilja att hjälpa? En kedja hade slagits omkring hennes arm och skavde och slet mot köttet.
Och när nu Gusten frågade henne om hon fått hans brev, nickade hon bara och kunde ej få fram ett ord.
Då blev han tyst och ledsen. Kanske ville hon inte? Nedstämd började han berätta om att han, Kiss, Elias och Stellan förut på kvällen hade varit inne på en källare bakom Jakobs kyrka som hette Restaurant Carl Gustaf. Det var ett mycket ruskigt ställe, men Gusten gick ändå rätt ofta dit, därför att de liksom hade litet av namnet, och kanske också mycket av ruskigheten, gemensamt.
Det var en lokal som en lång mörk rännsten, en oändlig skum kanal, i vars smutsiga vatten livets bottensatser och nerrullade vrak lagrat sig eller långsamt summo. Värden var en före detta vaktmästare, Enoch Jansson, som slagit sig på att idka lånerörelse bland kunderna och därigenom så småningom blivit i stånd att inköpa huset, i vars källarvånings mörker han och de råttor han matade kröpo omkring utanför kökets stinkande avfallssamlingar och soptunnor. Med guldglasögon och guldplomber gick där den lille procentaren fryntligt omkring, gemytligt klappande på axeln de av sina offer som ännu hade något kvar att råna och frågande dem: "Har du något nytt förfalskat papper, gosse, att lämna Enoch i dag?" Gusten tyckte ibland rysande att det där lurande, allt efter omständigheterna kärvänliga, ansträngt kamratliga eller försöksvis anlagda överlägsna och dryga sättet obehagligt liknade det sätt, varpå han själv brukade bemöta sina artistgossar, och han tog dem dit för att se, vilken behandling de skulle bli föremål för och då ibland njuta av deras kval inför värdens hjärtlighet, som de måste finna förolämpande, därför att den förutsatte likställighet, och förargade undanbådo sig. Men det fanns också annat som drog Gusten till Restaurant Carl Gustaf. Kring de små spruckna marmorborden därinne rörde sig raskt en rundhöftad Hebe med muntra ögon och skrattande röst, som hette Inga, och ute i tamburen satt en paralytisk rockvaktmästare, som varit i Frankrike och hittat på namnet "vaktmästare Vite!" på sig själv, därför att han var så långsam och alltid talade om den hemska sjukdom som gjorde att han knappast kunde resa sig från sin stol och att hans ben ibland plötsligt veko sig, så att han handlöst störtade i golvet, där han på sina kryckor linkade omkring mellan rockhängarna. Inga och rockvaktmästare "Vite!" hade ursprungligen lånat Enoch, deras kamrat från diskhjälpstiden i köket och smörgåsnisseåren, alla sina besparingar, för att han skulle kunna överta stället tillsammans med dem, men de hade varit oförsiktiga nog att icke begära några kvittenser. Sedan hade Enoch aldrig givit dem deras pengar tillbaka, utan hånande sagt dem att de väl kunde vara belåtna, så länge de finge behålla sina platser. Gusten kände igen de där tillvägagångssätten från både sin nominelle och sin verklige fars metoder och erfor därför ofta ett slags sentimental, om förlåtelse bedjande medömkan med den vänliga Inga och den vänlige "Vite!". Dock gick han naturligtvis aldrig så långt att han frestades rädda dem ur klorna på deras brutale principal, som nu gift sig med den klossiga kassörskan och inte längre ville umgås med de forna kamraterna, vilka hjälpt honom fram och som han bedragit.
I eftermiddag hade Stellan, Kiss och Elias först ensamma varit därinne. Källarmästaren, som varit så berusad att Inga måste hindra honom från att ramla över borden, hade då kommit fram och frågat, var greven fanns, och hemställt till "de unga herrarna" att han skulle få lägga bort titlarna med dem, "så att framtida transaktioner skulle gå lättare". Stellan hade fnissande samtyckt, men Elias och Kiss hade stolt avböjt, och när källarmästaren då anmärkt att "Jansson och Nilsson väl kunde smälla lika högt", hade Kiss svarat att "vad som smäller lika högt är det här" och givit Enoch ett par örfilar. Rasande hade Enoch då kallat på gårdskarlen och kocken, två stora starka sluskar, och befallt dem att släpa in Kiss på kontoret i en avsides skrubb av huset, där han hade sin procentarcentral. Där hade de båda sluskarna bakbundit hans händer, och den fege Enoch hade, ursinnig över den aga han mottagit inför sin egen personal, måttat några slag tillbaka mot den försvarslöse. Stellan och Elias hade inte ens hjälpt denne, men Stellan hade sprungit till telefonen och ringt efter greven som kommit och befriat sin älskling från den lille procentaren, vilken inför greven utgjutit sig i ursäkter och förklarat att "det hela var ett beklagligt missförstånd" och att han "bara velat föreslå att han och herr Kiss skulle göra ett litet papper tillsammans".
Sedan hade de begivit sig ifrån snuskhålan och gått till Operakällaren, och därefter hade den otacksamme Kiss som lön för befrielsen slagit av sin välgörare greven hans nyinköpta hatt, såsom Agda själv hade sett.
Därför var det som greve Gusten hade gråtit, men nu grät han icke längre, utan han ville försöka förlåta och vara god mot alla. Och plötsligt kom han att tänka på sin mor. Vad hon skulle bli förtjust i denna lilla milda flicka! Han borde ta Agda med sig nu genast. Ja, det var alldeles nödvändigt. De skulle ögonblickligen gå upp till hans mor, Han skulle göra henne bekant med Agda. En utomordentlig idé! Att han ej tänkt på detta förut! Det hände ofta att han kom rusande till sin mor mitt i natten. Hon sov så litet. Hon väntade honom alltid med ett leende. Det var som att komma till en klar källa att stiga in i detta tysta rum och möta en vilande, men alltid vakande moders ögon.
Han tog åter Agdas arm och förde henne tillbaka uppåt Östermalm.
-Vart gå vi? frågade Agda undrande.
-Vi skola hälsa på min lilla mor vid Kommendörsgatan, sade han tryggt.
-Nu mitt i mörka natten?
-Ja, hon är alltid vaken, svarade han då hemlighetsfullt som om han talat om ett underbart väsen, en ängel som
ständigt vakade och väntade.
Han förde henne uppför trapporna till sin mors våning. De gingo in och vandrade genom tysta rum. I salen brann en nattlampa med ett vitt och dämpat ljus och lyste över den gamla diakonissan som satt djupt insomnad.
Greven öppnade dörren. Agda kände sig underlig till mods. En stark blomdoft kom strömmande emot dem. Det
var blommor överallt. Agda suckade litet andfådd. Här var så tyst som om döden tagit sin bostad här. Grevens
gestalt skymde sängen för henne. Då hörde hon ett utrop:
-Å, min gosse. Å, kommer du nu, lille Gusten?
Agda darrade till. Greven hade gått fram till sängen, och nu såg hon ett blekt magert ansikte som plötsligt lystes upp av ett leende som förjagade det lidande uttrycket.
Agda ville smyga sig ut igen. Hon kände det som om hon inte hade rätt att tränga sig in här. Men då sträckte
greven ut sin hand och fattade tag i henne.
-Här är lilla Agda, sade han.
Agda undrade om han redan talat om henne. Det lät så välbekant detta. Nu stod hon vid sängen. De lysande
ögonen betraktade henne. En hand famlade efter henne.
-Kommer Agda med Gusten? frågade en mild röst lågt.
Greven såg förväntansfullt på Agda. Den där tyngden föll av henne. Här var åter en människa ur livets
skymning och dödsskuggornas dal som vädjade till henne. Hon tyckte att hennes armar bredde ut sig. De blevo
åter fågelvingar som ville gömma allt sjukt och lidande i sina varma dun.
-Ja, viskade Agda. Jag har kommit hit med Gusten.
Då kände hon hur kvinnan där i bädden drog henne ned till sig som ville hon viska en hemlighet i hennes öra.
Med ens såg hon ansiktet snabbt förvridas i fasa som om en ohygglig tanke arbetade sig fram. Men när Agda nu
kysste grevinnan Carola, blevo hennes drag igen lugna.
-Lilla flicka, viskade hon. Må Jesus vår återlösare välsigna er båda. Må han huldrikt ta er upp i sin
barmhärtighets famn.
