Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farväl Amerika!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pokalen är öfver 40 centimeter hög och har såsom synes öfverst
på afbildningen (sid. 242) en »gubbe» hållande i händerna en
lagerkrans. »Gubben» var, då pokalen inköptes, egentligen en
engel, och lagerkransen var då placerad på ryggen som vingar.
Detta berättade »Palm-komitén» för mig efteråt. De hade
låtit vingklippa engeln. Antagligen menade de, att en (b)engel
som jag icke var värd en engel.
Jag hade nu två kära minnen från Amerika. I Minneapolis
hade jag nämligen af en familj vid afresan nöjet att få mottaga
en byst af president Lincoln, en af de populäraste amerikanska
presidenterna, hvars namn ännu lefver i kärt minne hos folket.
Jag begagnar här tillfället att berätta ett par särskildt karaktäristiska
historier om denne Amerikas store son. Lincoln hade
som bekant varit skogsarbetare i sin ungdom. Vid några och
tjugo års ålder började han studera och tog slutligen juridisk
examen. Innan han blef känd, hade han att dragas med en
mycket svår ekonomisk ställning. Liksom många andra advokater
dref han omkring i rättslokalerna i hopp om att kunna
få något mål. I Amerika skall hvarje anklagad ha en
försvarsadvokat; har han ej själf råd att skaffa sig någon, skall
rätten utse en åt honom.
En dag, då Lincoln som vanligt uppehöll sig i rättslokalen,
stod en stackars häktad sate, anklagad för att ha stulit. Då han
ingen advokat hade, blef Lincoln af domaren tillfrågad, om han
ville åtaga sig försvaret af den anklagade. Lincoln mottog
naturligtvis med glädje förordnandet; det var ju alltid ett par
dollars att förtjäna. Domaren uppmanade Lincoln att med den
anklagade gå in i ett af rättens för konsultation afsedda förmak
och ge honom de bästa råd han kunde. Så skedde. Dörren
stängdes efter dem, och väl inkomna sade Lincoln till den anklagade,
att ett af hufvudvilkoren för att hans försvar skulle
lyckas vore, att den anklagade svarade honom uppriktigt på
frågan, om han vore skyldig till det brott, hvarför han stod
tilltalad. »Well! Visst f–n är jag skyldig», löd svaret.
»Hvilket råd ger ni mig?» Lincoln pekade på ett öppet fönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
