Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika / Svenska läsarekolportörer (1901) Author: August Palm - Tema: Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Svenska läsarekolportörer.

Att den amerikanska samhällskroppen lider af många pestbölder, som måste bortskäras, innan den blir frisk och fullt lifskraftig, är en sak, som af ingen kan förnekas, hvilken aldrig så litet varit i Amerika; och den är en dålig iakttagare, som ej lägger märke därtill. Men ingen af dessa pestbölder sprider sitt ruttna, dödande gift så som puritanismen. Däraf kommer sig, att Amerika varit och delvis ännu är ett sannskyldigt schlaraffenland för dessa fromlande själar, hvilka med skenheliga miner och den söte Jesus på läppen resa dit att göra geschäft i religion. Att fromleriet och dess moraliskt fördärfvade vapendragare, läsarekolportörerna, på senare tiden börjat komma i misskredit är visserligen en glädjande iakttagelse man snart gör, men det är ändock förvånande att dessa herrar ännu icke mistat allt förtroende. Det finnes väl intet land, som har att uppvisa en sådan massa utstuderade bofvar och fullpiskade kanaljer, hvilka under religionens täckmantel, med en bönbok eller bibel under armen och himlande blickar fara omkring i bygderna, spridande sorg, skam och vanära öfver många familjer; detta ej minst på grund af deras liderliga lefverne. Det enda land som kanhända i förhållande till folkmängden skulle kunna upptaga en allt annat ån hedrande täflan i detta hänseende, vore vårt eget kära Sverge. Sverge lämnar för

178

öfrigt årligen en betydlig kontingent af desse samvetslöse, på all moral blottade individer, hvilka som »själasörjare» (sic) sökt och funnit sitt lefvebröd i det stora landet i vester.

Då det icke gifves någon statskyrka i Förenta staterna och således aldrig några officielin religiösa ceremonier förekomma, förefaller det så mycket underligare att fromleriet och puritanismen där äro så förherskande. Visserligen är det sant att en mängd utvandrare, i synnerhet för ett par hundra år sedan, togo sin tillflykt dit undan de religionsförföljelser, de utsattes för i Europa, och äfven under de år, som gått sedan dess, ha nog för många den förnämsta driffjädern varit densamma. Men det kan ändå ej vara hufvudorsaken till att fromleriet och puritanismen där finna en så god jordmån. Jag har mycket funderat öfver denna egendomliga företeelse och därvid kommit till följande resutat:

De nya förhållanden och omgifningar, hvari utvandrarne införas och som betydligt skilja sig från dem, hvari de förut lefvat, spela härvid en stor roll. När de anlända till Amerika öfver världshafvet, flere tusen mil från fosterland, hem, slägt och vänner, obekanta med språket och alla öfriga förhållanden känna sig utvandrarne af de nya intrycken så öfverväldigade, så nedtryckta och hjälplösa, att de bli ett lätt byte för dessa samvetslösa humbugsmakare, som under namn af »pastorer» för den eller den församlingen passa på och uppsöka emigranten, strax han satt sin fot på Amerikas jord. De förstå då att så innästla sig hos utvandraren som rådgifvare i både andliga och världsliga ting, att den som en gång fastnat i denna ligas garn, har mycket svårt att frigöra sig därur. Så har det tiLlgått årtionde efter årtionde och till sist blifvit häfd och praxis, hvilket naturligtvis förlänar denna hycklarehydra den makt den har. Hittills har den fått sitta i orubbadt bo. Så mycket säkrare sitta de i sin inflytelserika ställning, som de äfven förstått att ställa sig in såväl hos pressen som hos lycksökarne inom de skilda politiska lägren, ja, på grund af den makt, de ha öfver sina s. k. församlingar ha de till sist rent af blifvit fruktade af

179

både pressen och lycksökarne. Så ha de småningom blifvit en makt i staten, en makt, hvilka de, som vilja främja egna egoistiska syften taga hänsyn till. Exempelvis kan omnämnas, att nästan utan undantag alla religiösa sekters predikanter ha fria resor på järnvägsbolagens banor liksom det sades, att P. P. W. och nu senast politikern (!) redaktören af Jämtlands-Posten d:r Wickström, hvilken senare höll föredrag öfver det glädj ande i att »så mycken humbug som finns i Europa inte alls existerar i Amerika» (sic) haft fria resor. Något för något, när man njuter sådana fördelar. (Se närmare i Dag. Nyheter för onsdagen den 19 Juni 1901). De erhålla ej allenast fria resor å jernvägar och ångbåtar, det fns många, som både få bo och äta gratis i hotellen. Millionärena, trustegarne, utplundrarne af såväl farmaren som arbetaren, skänka några tusen dollars till vissa församlingars prester, till nya kyrkobyggnader o. d. Härför höjas dessa blodsugare upp till himmelen, ja placeras t. o. m. af dessa andans män vid sidan om sonen på gud faders högra sida.

Oljekungen Rockefeller t. ex., hvilken eger öfver 1,000 millioner dollars, är känd som en nitisk medlem af baptistsamfundet och som stor nykterhetsvän. Detta hindrar honom likväl icke att samtidigt vara stor aktieegare i whiskytrusten, dock hemligt förstås liksom en viss känd nykterhetsvän här hemma. Rockefeller ger årligen bort några millioner till kyrkobyggnader och erhåller i gengäld beröm i pressen samt prisas för sin gudaktighet i sektkyrkorna. Men det slår aldrig fel att Rockefeller efter en dylik »kanonisering» höjer priset på sin fotogén med en eller en half cent pr gallon. På så sätt har allmänheten ej blott fått återbetala till kapitalmagnaten de pängar, hvarmed han spelat wohlthäter, utan äfven gifvit honom en betydlig avance.

Men det var om »svenska läsarekolportörer» jag skulle berätta i detta kapitel och jag kommer nu till dem efter denna inledning om läsarekolportörerna i Amerika i allmänhet. Den första svensk en utvandrare råkar ut för då, han eller hon landstiger är i regeln en läsarekolportör i en eller annan skepnad.

180

Särskildt äro fruntimmerna och tjänsteflickorna isynnerhet utsatta för dessa herrar. De innästla sig på mångahanda sätt, erbjudande utvandraren sin hjälp och vägledning. Skall han eller hon inåt landet, ge de i regeln äfven adressen till någon predikant, tillhörande den sekt, livaraf de själfva äro medlemmar och har så utvandraren kommit väl i ro, så dröjer det ej länge förrän han får besök af någon prest. Särskildt är detta fallet med de svenska tjänstflickorna. Det finns t. o. m. ett slangord i Amerika, att det är de svenska tjänstflickorna, som uppehålla läsarekolportörerna. Dessa ha vanligen ingen bestämd, fast lön, utan måste begagna sig af en mängd knep för att kunna existera och nödgas sålunda att hålla väl reda på sin hjord. Visar det sig, att någon nyankommen icke besöker »kyrkan», så uppsökes han eller hon genast af »pastorn», hvilken äfven brukar göra sina kyrkomedlemmar regelbundna besök. Sålunda har nästan hvarje tjänstilicka i Amerika rättighet att mottaga sin »själasörjare» en viss dag hvarje vecka eller åtminstone hvar fjortonde dag samt äfven att bjuda honom på förtäring. I regeln har »pastorn» vid sådana visiter med sig en sparbössa för bidrag till en ny kyka, en ny sångbok eller till hedningarnes omvändelse. Flickstackarn offrar sin skärf, som, efter hvad det sades mig, aldrig understiger 25 cents. På så sätt lefva dessa läsarekolportörer, men konkurrensen på det andliga området är mycket stor, så att under de senare åren ha de flesta »presterna» haft det allt annat än fett. Äfven begynner folket, glädjande nog, bli mer och mer upplyst, och allt efter som upplysningen stiger, vänder det dessa fördummelsens profeter ryggen. Trots den stränga kontroll, kolportörerna hålla öfver sina församlingsmedlemmar, äro kyrkorna ändå merendels dåligt besökta, till stor förargelse för herrar »pastorer», hvilka t. o. m. nödgas tillämpa de amerikanska presternas metoder för att få folk. Sålunda arrangeras fester, där man håller auktioner och därpå kafferep, där den manliga individen får nöjet och äran att bjuda den dam, som han för tillfället ropat in; sådana äro de kristliga tillställningar, som anordnas för att få in »monney».

181

Svenska »kyrkor» tillhörande skilda sekter finnas i mängd. Jag har varit på platser, där antalet svenskar endast uppgått till omkring 3- à 4,000, men där ändå funnos sex à sju sekter med hvar sin »pastor» och kyrka. Dock hvilka »kyrkor»! Några liknade mera en tvåttstuga än ett gudshus. Man kan förstå, huru hård konkurrensen är för de gudsmän, som åtagit sig att vara själasörjare under sådana förhållanden. Kanhända är det denna skarpa täflan om själarna, som tvingar dessa Herrans tjänare att slå sig på en hel del allt annat än hederliga affärer tills de slutligen bli de mest samvetslösa, utstuderade skälmar, som i det landet trampat i ett par skor. Så mycket farligare äro de, som de under religionens täckmantel förstå att innästla sig hos enfaldigt folk och vinna deras förtroende, hvilket dessa förblindade stackare i regeln dyrt få betala på det ena eller andra sättet.

Det är hårresande berättelser, man får höra om de svenska läsarekolportörernas bedrifter, hur de lurat sista centen af godtroget folk, särskildt kvinnor, hur de fördärfvat familjer genom att förföra hustrurna, skändat barn m. m. Ett dystert, ohyggligt minne lämna läsarekolportörerna efter sig, hvar de draga fram.

Ett par historier, som belysa denna »inre mission», kan jag ej underlåta berätta. För några år sedan bodde i New-York en »pastor» O. A. Sjöström. Han var ett stort ljus, men utom yrket att med ordets förkunnande frälsa syndiga själar och visa dem rätta vägen till fadershuset, utgaf han icke blott en tidning »Sanning och Frid>, utan upprättade äfven en kommissionsaffär, där han förnämligast lade an på att få svenska tjänstflickor att sätta in sina besparingar. Hela bankaffären» var en stor humbug, hvilket bäst bevisas däraf, att medan den gängse räntan då var 4 1/2 proc., gaf han 7 proc. När banken varit i verksamhet en tid, reste hr »direktören» till Göteborg och bosatte sig där samt utgaf en läsaretidning. Bankkontoret i New-York förestods af en »troende» kvinna, hvilken hade order att sända alla pängar, som kommo in, till Göteborg, där Sjöström mottog dem. Så en vacker dag visade det sig, att denne

182

andans man bedragit insättarne på 30,000 dollars. Större delen af dessa pänningar voro af tjänstefolk sända till anhöriga i Sverge, men kommo aldrig fram, utan stannade i Sjöströms fickor. Det var för öfrigt samme O. A. Sjöström, som P. P. Waldenström omtalar i sin Amerikabok och anbefaller i följande ordalag: »Jag tror mig också verkligen kunna rekommendera honom till det bästa, dels åt svenskar, som landa i Amerika och landstiga i New-York och där behöfva ledning och råd, dels åt svenskar i Sverge, som kunna vara i villrådighet, hvarthän de skola vända sig för att i Amerika få mer eller mindre viktiga angelägenheter uträttade. Man kan vara förvissad att hos honom alltid erfara ett redbart handlingssätt, Hans adress är: -- -- -- -- -- --.»

Som ett bevis på denne bedragares fräckhet skall jag slutligen berätta hvad han svarade bankinspektören, som en gång om året skall inspektera alla bankinrättningar i Amerika och pröfva deras soliditet. Då han tillfrågades, hvilken säkerhet han kunde prestera för de af honom mottagna pängarna, svarade han: »Ingen annan säkerhet behöfs än Jesus Kristus.» Samme person annonserade äfven i »Nordstjärnan», en svensk tidning som utkommer i New-York, att han »sålde och köpte vexlar i Jesu namn, och om de icke komme fram, var det ej hans fel.» Hvad tycks om den mannen?

Här ett annat prof ur högen! För två år sedan erhöll en nyligen anländ ung svensk tjänstflicka plats hos en familj i Boston; hustrun var svensk och bördig från Göteborg, mannen var finne. Hennes sysselsättning bestod i att efterse en liten flicka och hon erhöll härför 2 dollars, 50 cents pr vecka (cirka 9 kr., 25 öre) med frihet att dagligen efterhöra, om en mera förmånlig plats kunde erhållas. Frun sade henne ärligt, att nämnda lön ansågs mycket låg i Amerika, men att hon finge stanna, tills hon kunde få något bättre. Flickan trifdes där godt, men så en vacker dag, då frun stod och lagade mat, pekade flickan på elden och sade: »Se, hvilken låga, men hvad är den mot helvetets eld! Den är tusen gånger starkare.» Frun, hvilken, inom

183

parantes sagdt är mycket frisinnad, blef helt häpen och frågade flickstackarn, hvar hon fått sådana idéer ifrån och erhöll till svar, att det sade »pastorn» i den svenska församlingen, som hon tillhörde och fått adress till vid ankomsten till Amerika. Nu sökte frun att tala förnuft med flickan, på samma gång hon varnade henne för de där hycklarne. Flickan var nog enfaldig att berätta för pastorn, hvad frun sagt. Då några dagar gått, begärde flickan att få sluta, och på fråga om hon nu fått plats, svarade hon, att hon skulle bo hos »pastorn», och att det var på hans inrådan, som hon slutade, då han sagt, att »på det ställe hon nu vore, toge hon skada till sin själ.» Då fjorton dagar gått, kom flickan tillbaka och beklagade att hon slutat samt ville ha platsen igen, men den var nu upptagen. Hon berättade nu, att hos pastorn fick hon betala 3 dollars i veckan för »borden» (inackorderingen) och ändå arbeta som en piga i huset. Fanatism och den största ofördragsamhet mot annorlunda tänkande är för öfrigt det genomgående draget i kolportörernas uppträdande och verksamhet där som här hemma. Som ett bevis härpå skall jag aftrycka en bit ur ett liktal, som en svensk »pastor» C. O. Pettersson i Deep River för en tid sedan höll öfver en afliden landsman, Theodor Mikael Ahlström. Det belyser bjärt den sataniska fanatism, hvaraf dessa människor äro besjälade..

Bland annat yttrade den värde pastorn följande dråpliga ord om den aflidne: »Inte kände jag hr Åhlström, men efter hvad jag hört berättas, så lefde han utan Gud, och då dog han naturligtvis utan Gud, och då kunna vi vara vissa på, att han icke blef förd i Abrahams sköte, nej ingalunda! Så detta var nog den värsta olycka, som drabbat honom, nämligen att han störtades in i afgrunden.

På sin cirka 36 timmars sjukbädd kunde han inte tänka på annat än sin sjukdom och mästadelen af sin sjukdom var han utan medvetande, så man torde med säkerhet kunna säga, att han hamnade i helvetet.»

Det mest förvånande är, att, i ett land som Amerika, där

184

folket, om det bara själft ville, skulle vara helt och hållet befriadt från allt hvad präster och religion heter, ändå bevittna, hurusom stora massor äro nog dumma att icke allenast föda utan t. o. m. göda personer af sådant skrot och korn som tit. Pettersson och konsorter.

Svenska pressen i Amerika bär äfven ett stort ansvar för läsaiekolportörernas framfart, ty om den ville enigt och beslutsamt uppträda mot denna hydra, skulle det säkert slutligen öppna ögonen hos den svenska befolkningen. I stället härför ser man de svenska tidningarne, om ej precis försvara, dock tolerera kolportörsligan och hålla god min med den af hänsyn till prenumeranterna, hvilka de icke vilja stöta sig med. Det gifves endast några få hedrande undantag.

På senare tiden har man emellertid sett exempel på att åtskilliga predikanter dragit sig från läseriet, inseende dess humbug samt t. o. m. uppträda mot och utan skonsamhet afslöja den. Sålunda lät den från Sverige bekante baptistpredikanten Axel Uppling, som under min vistelse i Amerika uppehöll sig i Forest City, lowa, i svensk-amerikanska tidningar införa följande afsked till forna trosfränder: »Vederbörande konferenser och församlingar varda härmed underrättade, att jag från och med denna dag afsäger mig titeln baptistpredikant och därmed äfven föreningen med baptistsamfundet. Jag känner det vara min kallelse att föreläsa om sådana ämnen som tillerkänna människan ett ofantligt högre värde i sig själf än hvad s. k. troende i allmänhet äro villiga medgifva, och jag är fullt beredd att bära följderna däraf, nämligen forna vänners kritik».

Det är att hoppas att flere i den närmaste tiden följa hr Upplings exempel, och, om de verkligen äro begåfvade, egna sin tid och sina krafter åt verkligt folkupplysningsarbete och icke åt den fördärfliga, fromlande, till hyckleri ledande puritanismen.

Se här en liten axplockning ur de amerikanska läsarekolportörernas syndaregister, hämtade ur amerikanska tidningar under några dagar:

185

En »pastor» Hovell nära Mony (Lousiana) nedsköt en Mr Simpson, hvilken störde(!!) gudstjensten i kyrkan.

Efter en A. W. Eisiedel i Beloit Wisc. funno församlingsborna, sedan han afduntstat, ett värdelöst lifförsäkringsbref, en massa bedragna fordringsegere och -- 900 tomma whiskyflaskor.

Styrelsen i baptistkyrkan St Paul i Boston anklagade sin själasörjare Benj. W. Ferris för stöld ur kyrkans sparbössor. Ferris erkände, men framhöll som förmildrande omständighet att sparbössorna endast innehållit 5 dollars och 1 cent samt att han stulit pängarne för att kunna resa till ett missionsmöte.

I en tidning lästes:

Benjamin J. Hill, som är föreståndare för en söndagsskola Brooklyn, är anklagad för äktenskapsbrott. Han är gift, men brukade det oaktadt söka andra kvinnors sällskap, och det var synnerligast en, som han träffat på en konsert, hvilken gjorde ett så mäktigt intryck på honom, att han beslöt att öfvergifva sin familj för att blifva hos henne. Under tiden fortsatte han med att i söndagsskolan undervisa de små om salighetens väg.

»Pastor» W. B. Cash i Pierson, lowa, rymde, medtagande hustrun till en af sina församlingsbor.

I Lowell, Mass., blef en Chas. I. Papin häktad för nesligt våld mot en flicka i Plymouth Pa.

»Evangelisten» Joh. H. Graham i Keyser, West Virgina, (Pennsylvania) häktades på ett väckelsemöte, anklagad för häststöld. Då han var enarmad, kunde han ej göra motstånd; han hade nämligen för några år sedan blifvit vingskjuten af en äkta man, med hvars hustru han hade en liten kärleksaffär.

»Iklädd sin klerikala skrud instäldes evangelisten inför distriktsrätten, där det kom i dagen och bevisades, att gudsmannen stulit inalles tretton hästar. Hans arbete bestod uti att hålla väckelsemöten och omvända syndare i en stad och på lediga stunder göra sig förtrogen med byar den finaste och bästa hästen fans, med livilken han sedan dröp af, sålde den och uppträdde på nudra bräder, där själar födas på nytt och frålsas från den tillkommande vreden. Graham är ingen fri evangelist mer, ty juryn sände honom på fästning för tio år».

186

Men vidare ur högen:

»Nathaniel Potts i Mayfield, Mich., som gjort sig känd inom sin församling såsom en trogen arbetare i Herrans vingård, har blifvit anklagad af sin egen dotter för sedlighetsbrott».

»En af Brooklyns mäst framstående prester pastor Alfred H. Moment har blifvit suspenderad, emedan han gjort sig skyldig till ett sedlighetsbrott af sådan beskaffenhet, att anklagelsen icke kan återgifvas i tryck, enligt uppgift af den komité, som fått i uppdrag att undersöka förhållandet».

»För någon tid sedan begaf sig baptistprästen J. W. Little till Oklahama för att kunna njuta af den kärlek, som en mrs Julia Miller skänkte honom, men som icke erkännes inför lagen och därför måste njutas i smyg. Pastor Little hade utöfvat en »välsignelsebringande» värksamhet i Beecher City, Ill., och det var där han blef bekant med mrs Miller. Han öfvertalade henne att för Herrens skull öfvergifva man och barn samt följa sin pastor, och hon gjorde så».

En diakon och f. d. predikant innom metodistkyrkan vid namn James Wyrick i närheten af Servierville, Ten., har befunnits vara lönbrännare. Vattnet till bränvinet erhöll han från en brunn inne på gården till den i närheten af hans hem belägna kyrkan. Wyrick ansågs i samhället vara en fullödig kristen och hade rykte om sig att kunna hålla kraftiga tal vid väckelsemötena och göra de långrandigaste bönerna. Nu ha lagens tjänare lagt sina händer på honom, och det »heliga» vattnet i kyrkobrunnen torde icke komma att användas vid bränvinsbränning på länge, såvida icke någon annan diakon upptager den fallna manteln».

»Abram Auer som varit föreståndare för en finsk-luthersk församling i Worcester, Massachusetts, arresterades för stöld af ett guldur och kedja, värderade till 185 dollars, hvilka A. skulle stulit från hr John Hellman i Fitcksburg. Auer hade nyligen varit på besök i Hellmans hem. Strax därefter lade Hellman märke till, att hans klocka och kedja försvunnit, och misstankarne föllo genast på »pastorn». Auer är omkring 40 år gammal och har vistats i Amerika omkring tre år».

»Besjälad af den allmänneliga kärleken rymde för en tid sedan pastor William H. Springfield från Rawlins, Wyo., medtagande en 19 årig kvinnlig släkting till sin hustru. Paret dök upp i Lodi, Cal., kort därefter samt njöt sin smekmånad. Nu har prästen tröttnat på sin följeslagarinna samt i likhet med Kain begifvit sig österut för att möjligen taga sig ytterligare en hustru. Den bedragna flickans förut starka kärlek har med anledning däraf betydligt afsvalnat, och hon bedyrar, att hon skall göra det hett för den mycket älskande riddaren af svarta kappan».

Detta är endast en liten axplockning ur högen, men den

187

visar, hvilka »ljus» dessa herrar äro, som under namn af »herdar»(!) arbeta i det stora landet i vester. Det amerikanska folket begynner likväl få upp ögonen och förvisso är det hög tid. Sålunda kan man ibland få läsa om huru församlingsborna kört bort sina själasörjare, sedan de först gifvit dem ett grundligt kok stryk. Skada blott att, när de kört bort en slyngel, så taga de strax en annan igen, som ofta är värre än den bortjagade.

Jag skall slutligen nämna något om den fina fågeln, prins Bernadottes vän och medbroder i Christo, den sorgligt beryktade kolportören Richard Tjäder, som, innan han vände fosterlandet ryggen, först uttog de 30,000 kr., hvarför han försäkrat sin hustru, hvilken jämte ett barn drunknade vid en roddtur med mannen här om året i norska skärgården. I Amerika har han fått fast i en guldfågel, nämligen ett mycket rikt fruntimmer, med hvilket han knutit hymens band. Han bor nu i New-York, är ett stort andligt ljus och har bildat ett nytt missionssällskap, som han kallar » International Union Mission». På ett möte under min Amerikavistelse bildades sällskapet i Främlingskyrkan vid hörnet af 57:de gatan och 8:de avenuen. Tjäder blef naturligtvis sällskapets president och hans guldfågel till fru sekreterare.

»Arbetet i vingården» har emellertid visat sig så »välsignelserikt», att han »oegennyttigt» öfverlät kassörsposten till... någon mera behöfvande broder.