Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtjänst. Det värsta av alltsamman var, att det
påståendet var alltför sant. Det var därför jag ville
försöka att komma västvart den kvällen. Lagens arm var
mycket verksam i staden och sökte ivrigt efter de
hungriga och hemlösa, ty det var de som hörde hemma i
det hus med järnstänger, som var lagens boning.
På andra ställen smälldes dörren igen rakt framför
näsan på mig, så att jag stannade mitt i min hövliga
och ödmjuka anhållan att få något att äta. I ett
hus öppnade de inte alls. Jag stod vid ingångsdörren
och knackade, och de såg ut på mig genom fönstret.
Ja, de lyfte till och med upp en frisk och tjock liten
pojke, för att han över de äldres axlar skulle kunna
se den vagabond som inte skulle få något att äta i
deras hus.
Det såg ut som om jag skulle bli tvungen att gå
till de fattiga för att få något att äta. De mycket
fattiga är den hungrige vagabondens sista men säkra
tillflykt. De mycket fattiga kan man alltid lita på.
De jagar aldrig en hungrig man från sin dörr. Åter
och åter har det hänt mig, runt om i Förenta staterna,
att invånarna i de stora förnämliga husen har visat
bort mig, när jag bad om mat, men att jag alltid fått
mat i de små oansenliga stugorna, där hålen i de
sönderslagna fönsterrutorna var igenstoppade med trasor
och där modern med det trötta ansiktet har varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
