Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Ogden. Salt Lake City låg endast ett par miles
därifrån. Hon blev helt ivrig, under det hon
utvecklade sin plan i alla detaljer, och hur olycklig jag än
kände mig, måste jag låtsas, som om jag var omåttligt
förtjust över denna lösning på alla mina besvärligheter.
Lösning! Jo, jag tackar. Jag hade bestämt mig
för att resa västerut den kvällen och nu skulle jag bli
tvungen att resa österut. Ja, just tvungen, och jag
nändes inte säga henne, att det var lögn och dikt
alltsammans. Och under det jag spelade glad och
förtjust, plågade jag min hjärna för att finna en utväg
att slippa undan. Men det fanns ingen utväg. Hon
skulle själv följa mig till postvagnen — ja, det sade
hon — och sedan skulle hennes släkting vid posten
ta mig med till Ogden. Och så skulle jag bli tvungen
’ att släpa mig tillbaka de hundratals miles, som sträckte
sig likt en öken mellan de bägge stationerna.
Men den kvällen stod lyckan mig bi.
Just i det ögonblicket, då hon skulle sätta på sig
hatten och följa mig till stationen, upptäckte hon att
hon tagit fel. Hennes släkting kom inte med tåget
den natten. Hans turer hade blivit ändrade. Han kom
inte förrän om två nätter. Jäg var räddad, ty
naturligtvis kunde min ungdomliga dristighet inte tillåta
mig att vänta de två dagarna. Jag försäkrade henne
med stor optimism, att jag skulle hinna till Salt Lake
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
