Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Järnvägens farande svenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade levat så länge i Californien, att man inte kunde
höra, vilken nation han tillhörde. Han måste tala om
det själv. Han hade kommit till Förenta staterna då
han var ett litet barn. Jag sprang först på honom i
bergsstaden Truckee. — Var ska du hän, kamrat, sade
vi på en gång. — Österut! svarade vi båda två. Den
natten fanns det en hel massa luffare, som försökte
komma med det genomgående tåget, och under
krånglet med äntringen kom svensken och jag ifrån
varandra. Och vad det beträffar kom jag inte heller med
tåget.
En tid efteråt kom jag till Reno, Nevada, i en
gods-finka, som genast körde in på ett sidospår. Det var
en söndagsmorgon, och efter att ha "räddat" lite
frukost åt mig vandrade jag över till Piutelägret för att
se indianerna spela om pengar. Och där stod svensken,
mycket intresserad. Naturligtvis slog vi oss
tillsammans. Han var min enda bekantskap där på platsen,
och jag var den ende bekante han hade. Vi föll i
varandras armar som ett par eremiter, som blivit trötta
på sin ensamhet, och vi tillbragte dagen tillsammans,
travade runt för att skaffa oss middag och försökte
sent på eftermiddagen att hugga samma godståg. Men
han blev kastad av, och jag kom med ensam, men
endast för att själv bli kastad av på ett ställe mitt ute
i ödemarken, omkring tjugo miles från Reno.
Påluf£arstråt —10 i Ar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
