Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Järnvägens farande svenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ser du, eftertruppen av Kellys vagabondarmé är
där i en av vagnarna. De har två fots tjock halm att
ligga på, och så finns det så många människor i
vagnen, att de säkert kan hålla värmen.
Det var ett gott råd, och jag följde det, även om
jag beredd på att — om det bara skulle vara ett
konduktörsknep — försöka hugga blindvagnen, när det
genomgående tåget körde ut från stationen. Men det
var ärligt spel. Jag fann vagnen, en stor kylvagn, vars
dörr åt läsidan hade slagits upp på vid gavel för
ventilationens skull. Jag tog mig upp i vagnen. Jag
trampade på en mans ben och därefter på en annan
mans arm. Dagern var mycket dålig, och allt jag
kunde se var en mängd armar och ben, så hopplöst
sammantrasslade, att det var omöjligt att finna reda
i dem. Jag har aldrig förut sett en sådan röra av
mänskliga kroppar. De låg allesammans i halmen,
över, under och runt omkring varandra. Åttiofyra
stora, starka landstrykare tar en massa plats, när de
ligger utsträckta. De män jag trampade på blev
förargade. Deras kroppar hävde sig under mig som
havets vågor, och jag drevs ovillkorligen framåt. Jag
kunde inte finna någon halm att trampa på, och
därför trampade jag på flera människor. De blev mer
och mer förbittrade, och jag drevs framåt med allt
större fart. Jag miste fotfästet och satte mig ned,
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
