Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Järnvägens farande svenner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i våra kläder, som var alldeles genomvåta, försökte vi
falla i sömn. Jag lade mig in under disken och
svensken lade sig under bordet. Men vi kunde inte stå ut
med alla hålen och springorna i golvet, och då en
halvtimme hade, gått, kravlade jag mig upp på disken.
Litet senare kröp svensken upp på sitt bord.
Och där låg vi, skakande av köld, och bad att det
snart måtte dagas. Jag vet att jag för min del
skakade tills jag inte kunde skaka mer, tills de muskler,
som reglerade köldrysningarna var alldeles slappa och
endast gjorde vanvettigt ont. Svensken klagade och
stönade, och vart ögonblick mumlade han med
skallran-de tänder: — Aldrig mer, aldrig mer! Han
upprepade denna mening den ena gången efter den andra,
oupphörligt, minst tusen gånger; och då han äntligen
blundade lite, fortsatte han att mumla den i sömnen.
I den grå morgongryningen lämnade vi vår
smärtans boning och kom ut i en dimma, som var mycket
tät och kall. Vi famlade oss fram, tills vi nådde
järnvägsskenorna. Jag ville tillbaka till Omaha för att
försöka skaffa mig lite frukost, och min följeslagare
ville vidare till Chicago. Skilsmässans stund var inne.
Den enes hand, som var fullkomligt förlamad, sökte
den andres, som var lika kraftlös. Vi skakade bägge
i hela kroppen. När vi försökte säga något, skallrade
våra tänder, så att vi inte kunde få fram ett ord. Vi
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
