Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
River fram på morgonen; den stationen låg nära
Ver-mont och knappt tusen miles från Rutland. Men
sedan skulle, efter hand som jag arbetade mig
norröver, avståndet mellan mig och det farliga stället bli
större och större. I vagnen träffade jag på en
"amatör", som blev ytterligt förskräckt, då han hörde mig
komma in. Han trodde att det var en bromsare, och
då han fick veta att jag bara var en landstrykare,
började han tala om stenbrotten i Rutland och sade,
att det var just för deras skull han blev så förskräckt
för mig. Han var en ung man från landet och hade
hittills rest på lokala banor.
Godståget satte sig i gång, och vi lade oss i den
ena ändan av vagnen och föll i sömn. Två-tre timmar
senare, då tåget höll, väcktes jag av att dörren på
högra sidan av vagnen helt försiktigt öppnades.
Amatören sov fortfarande. Jag rörde mig inte, utan låg
med slutna ögon och kikade genom en smal springa,
som skuggades av ögonhåren. En lykta stacks hastigt
in genom dörröppningen, följd av huvudet på en
bromsare. Han upptäckte oss och såg ett ögonblick
på oss. Jag var beredd på att han skulle börja svära
över oss eller komma med det vanliga "Ut med dig,
diil förbannade drummel! — men i stället drog han
lyktan tillbaka och stängde dörren med stor
försiktighet. Detta slog mig som något högst märkvärdigt och
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
