Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ena sidan av brunnen. Vi halade och drog, och vid andra
ändan av repet funno vi en spann grädde. Detta är det
närmaste jag har varit stenbrotten i Rutland, Vermont.
När landstrykare lämna det beskedet, att bylingarna
i den eller den staden hade "vassa klor", skall man
undvika den staden eller, om man är tvungen att gå
därigenom, måste man vara mycket försiktig. En
sådan stad var Cheyenne, på Union Pacific-linjen. Den
hade ett fullkomligt nationellt rykte för att ha "vassa
klor", och det var en enda persons skull — han hette
Jeff Carr (om jag kommer ihåg riktigt). Jeff Carr
hade strax sin mening färdig om en landstrykares yttre
apparition, så snart han såg honom. I ena ögonblicket
tog han landstrykaren i okulärbesiktning, och i nästa
slog han till med bägge händer, med sin batong eller
vad han annars hade i handen. Och när han så hade
gett landstrykaren en ordentlig överhalning, så
skickade han honom ur staden med löfte om att det skulle
gå honom ännu värre, om han någonsin träffade på
honom igen. Jeff Carr förstod sina saker. I norr, i
söder och i väster, ända till Förenta staternas
avlägsnaste gränser — ja, till och med i Canada och Mexico
— talade misshandlade landstrykare om hur "vassa
klor" bylingarna i Cheyenne hade. Lyckligtvis har jag
aldrig träffat Jeff Carr. Jag passerade igenom
Ceyen-ne i snöstorm. Vid denna tid var vi åttiofyra kamrater.
P& luffarstr&t —15 99 c
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
