Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vagabondens arvfiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag inte var byling, var hans utmattning det enda som
räddade mig från hans ilska.
Detta var orsaken till att jag lämnade Washington
-— inte för mulattens skull, utan för polisens. Jag
gick ned till järnvägsstationen och högg första
blindvagnen i ett expresståg på Pennsylvanialinjen. Sedan
tåget kommit i gång och jag märkte den fart det
gjorde, blev jag plötsligt betänksam. Det var en
fyr-spårig järnväg, och lokomotivet tog in vatten under
körningen. Landstrykare hade för längesedan varnat
mig för att åka på första blindvagnen på tåg, där
lokomotivet tog in vatten under körningen. Och låt
mig nu närmare förklara det. Mellan skenorna står
låga metalltråg. Då lokomotivet passerar över dem i
full fart, fälles ett slags rör ned i tråget. Resultatet
blir att vattnet pressas upp i röret och fyller tendern.
På ett ställe mellan Washington och Baltimore
märkte jag, där jag sätt på plattformen till första
blindvagnen, ett fint duggregn. Det gjorde mig ingen
förtret. Aha, tänkte jag, det är alltså bara bluff, när
det sägs, att det att taga in vatten under körning skall
vara så obehagligt för landstrykaren på första
blindvagnen. Vad gör det lilla duggandet? Så begynte
jag fundera över den förträffliga uppfinningen. Det
kunde man kalla järnvägar! Detta var någonting helt
annat än de privata järnvägarna därborta i Västern —
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
