Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af det redan anförda är klart, att vi med Pantheism i
allmänhet förstå den åsigt, som fattar Gud såsom immanent i
verlden. Men då Professor Ribbing, hvars afhandling Om
Panthei smen är den närmaste anledningen till vår uppsats,
förkastat denna definition, s£ anse vi oss böra något närmare
rättfärdiga densamma. Prof. Ribbing anmärker1) såsom skäl för
dess förkastande, att Guds immanens i verlden ej tillhör en
viss philosophisk åsigt, utan är gemensam för all grundlig
philosophi. Detta medgifva vi; men deraf följer enligt vårt
förmenande blott, att all sann och konsequent philosophi måste
vara i en viss mening pantheistisk. Prof. R. har nu i stället2)
angifvit Pantheismen såsom den åsigt, som fattar
Gudomligheten såsom en abstrakt enhet och den ändliga verlden
såsom på en gång hans omedelbara produkt och hans
nödvändiga bestämdhet. Denna definition synes oss ega det felet
att vara för trång; ty den passar ej in på alla de systemer,
som Prof. Ribbing sjelf angifver såsom pantheistiska. Eleatema
fatta visserligen gudomligheten såsom abstrakt enhet, men äro
deremot så långt ifrån att anse den ändliga verlden såsom dess
omedelbara produkt och nödvändiga bestämdhet, att de
tvärtom rentaf förneka det ändliga all realitet3). Men vidare följer
af den specifika olikheten i alla systemer, att man svårligen
kan angifva några vissa dogmer såsom för pantheismen
egendomliga. Pantheismen torde derföre rättast bestämmas såsom
en viss rigtning uti philosopherandet, och betecknar då, i
närmaste öfverensstämmelse med namnet, den åsigt, som för att
vindicera det gudomligas oändlighet ej erkänner något vara utom
detsamma, och i följd deraf måste antingen förneka det
ändliga eller inflytta det i gudomligheten sjelf. Den motsatta åsig—
ten (den theistiska) skulle deremot vara den, som af samma
skäl (för att vindicera det gudomligas oändlighet) lägger
huf-vudvigten på att skarpt afsöndra och åtskilja det ifrån det ändliga.
1) s. 2.
2) S. 3.
3) Om Hegel kunde i visst h&nseende motsatsen påstås, men vi
förbigå det h&r, emedan beviset der för just utgör ämnet för denna afhandling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
