Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lisation af det Absoluta strider emot tidens begrepp att vara
form för det ändliga. Såvida som den sig historiskt och
successi vt utvecklande mensklighetens sjelfmedvetande bestämmes
såsom det Absolutas enda sjelfuppfattning, så är det absoluta
sjelfmedvetandet evigt ofulländadt, eller faller i en ändlös
pro-gress. Men öfverallt, hvarest en ändlös progress framträder,
hänvisar den på en affirma ti v, i sig afslutad oändlighet, såsom
sin sanning. Den oändliga progressen i mensklighetens
manifestation af det Absoluta, förutsätter följaktligen dettas eviga
fulländning. Denna eviga fulländning kan ej vara blotta totallte—
ten af det ändliga; ty den oändliga progressen består just deri,
att totaliteten aldrig blir färdig. Icke heller kan fulländningen
bestå uti det philosophiska medvetandet af det absolut oändliga
såsom den i hela den tidliga utvecklingen immanenta principen;
ty det philosophiska vetandet är sjelft underkastadt
tidsutveckling, och således i hvarje särskilde tidsmoment relativt
ofulländadt. Således måste man antingen stadna i den sig sjelf
motsägande ändlösa progressen, eller ock antaga ett absolut
sjelfmedvetande, i hvilket progressens ändamål är evigt uppnådt*
Vi hafva funnit, att det Hegelska systemet med
nödvändighet leder till antagandet af en absolut personlighet. Men
då hvaqe ensidigt system just derigenom bevisar sin falskhet,
att det leder till resultater, som strida emot dess princip, så
är det ej tillräckligt att visa det antagandet af en absolut
personlighet följer ur Hegelianismen. Det återstår att undersöka
huruvida ej detta resultat strider emot dess princip.
Den första svårigheten vid antagandet af ett gudomligt
sjelfmedvetande är den af Fichte uppställda. Denne philosoph,
som utgick ifrån motsatsen mellan Jaget och icke-jaget,
antager, att ett jag ej kan tänkas såsom verkligt utan ett
ickejag, eller att all personlighet nödvändigt förutsätter ändlighet,
inskränkning, begränsning. Ett oändligt jag skulle deremot
vara ett sådant, som ej emot sig hade något icke-jag;
följaktligen ej egentligen ett jag, utan ett tomt abstractum. Detta
Fichtes argument utgör ännu i dag hufvudpunkten i bevisen
emet Guds transscendens. Härvid bör dock anmärkas, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
