Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Med henne delade jag ljuft och ledt,
Och ingen liar som hon förstått mig sen.
Hvar liten sorg hon smekte bort sà lätt,
Som sommarvinden fläktar himlen ren.
Hur längtade jag hvarje morgon, säll
Att råka henne pä den gröna stranden.
Med hjertlig saknad tryckte jag hvar qväll
Till afsked varmt den lilla bruna handen.
Jng skulle resa bort. Vi skiljdes ät,
En afton sent, sen solen sjunkit ned.
Det var ett längt farväl, med mycken grät.
Jag tror en gäng vi kysstes tillochmed.
Sä skiljdes vi. Men pä de mänga är
Min hembygds vilda ros jag icke glömde
Och när jag tänkte på en blommig vår,
Om mina lekars lilla brud jag drömde.
Och är förgått, dä jag en dag gick ut,
öen skymningen sig öfver staden lagt,
Men hur i drömmar sänkt jag gick, till slut
Jag faun mig plötsligt i en okänd trakt.
Jag kände last och armod ej, och de
Här tycktes trifvas uti hemsk försoning.
Här såg ett näste jag, der lifvets ve
Mig tycktes bäfva valt sin rätta boning.
Och in jag trädde. Med ett barn i famn
11 är satt en vissnad flicka, skön dock än;
llon säg mig an, hon stammade mitt namn.
Den blicken! — ha, jag kände den ig"n!
Ut störtade jag med ett vildt farväl,
Jag hörde hur hon snyftade derinne. —
Här brast en sträng blott innerst i min själ,
Mig blektes här ett älskadt barndomsminne.
—/t—
Theatern i Helsingfors.
I veckan liar man på vår theater
uppfört en ny och stor pjes, benämnd
Drottning Margot och Bvgenotterne, i tvenne
afdelningar, åtskilliga akter och några
tablåer, af Alexander Dumas fadren.
Publiken bar naturligtvis af vördnad för
författarens stora namn strömmat till och
uppfyllt theatern, och väntat att få se ett
utmärkt stycke. I Helsingfors har aldrig
förut, så vidt jag minnes, någon af
Dumas’ theaterpjeser blifvit uppförd.
Och ett utmärkt stycke har man också
fått se; d. v. s. ett stycke som är utmärkt
genom de omisskänneliga dragen af Alex.
Dumas’ jette-talang.
Dumas är den störste theater-maschinist
verlden ännu frambragt. Ingen har ännu
förstått som han att inlägga lif och rörelse
i en pjes. Dialogen spritter af fina och
qvicka vändningar, den ena spännande
situationen aflöser den andra, inan föres
genom en labyrinth af intriger och
tillfälligheter, men den ledande tråden tappas
aldrig bort, en scen står aldrig lösryckt från
de andra, och tillfälligheterna äro aldrig så
stora onaturligheter, att de just stöta en för
pannan. När man ser en pjes af Dumas,
åtminstone då man ser den spelas af
fransmän, har man ej tid att göra någon kritisk
anmärkning; man liar ej tid till annat än
att vara intresserad; man föres bort af
författarens underbara talans.
Men när stycket är slut, frågar man
sig: hvad har jag sett? Har jag sett en
sedlig idé framlysa på bottnet af denna pjes?
Har jag sett menniskor af kött och blod,
tagne ur lifvet och verkligheten, hos hvilka
hvarje handling förestafvas af inre rno ti ver?
Och har jag fått se skyintarne af en högre
verldsordning, som leder det bela? — Nej,
intet af allt detta har man funnit der. Allt
har blott varit ett theatraliskt bländverk,
ett talangfullt verk af en författare utan
moralisk öfvertygelse, — en författare
hvilken lättsinnigt betraktar menniskan som en
theaterdocka och slumpen och
tillfälligheten som det styrande verldsinaschineriet.
Detta om de tidigare och bästa af Dumas’
theaterstycken. "La Heine Margot"
härstammar från den sämre och sednare
perioden af hans dramatiska författareskap,
då detta redan antagit karakteren af
fabrikstillverkning. Bristerna iiro här
desamma, som i de äldre styckena, men
för-tjensterna äro mindre: sammanhållningen
är betydligt lösare och det hela är mattare.
"La lleine Margot" har dessutom det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
