- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1860 /
30

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

violin! ja, jag måste taga mitt parti och
•e honom åter!"

Och hon kom till det grefliga slottet,
det var stort och skinande som alltid torr,
trädgården derutanföre var som förr, men
allt folket j huset var fremmande, icke en
enda af dem kände till Änne Lisbeth, de
visste icke hvad hon der i tiden hade
betydt, det skulle grefvinnan nog säga dem,
också hennes egen gosse! hvad hon
längtade efter honom.

Nu var Änne Lisbeth här; länge måste
hon vänta och väntningstid är lång!
Förrän herrskapet gick till bords blef hon
kallad in till grefvinnan, och mycket vänligt
tilltalad. Sin söta gosse skulle hon fa se
efter middagen, då biet hon kallad åter in.

Hvad han hade blifvit stor, lång och
smal, men de sköna ögonen hade han
qvar och den engla-rounnen! han såg på
henne, men han sade icke ett ord. Han
kände henne visste icke. Han vände sig
om, ville (åter gå sin väg, men då tog hon
hans hand, tryckte den upp till sin mun!
"Nå, det är bra!" sade han, och så gick
han ut från rummet, han, hennes kärleks
tanke, han, som hon hade älskat och
älskade högst, han, hennes jordiska stolthet.

Änne Lisbeth gick utanför slottet på
den öppna landsvägen, hon var sä ängslig;
han hade varit så fremmande emot henne,
icke haft en tanke för henne, icke ett ord,
han, som hon fordom natt och dag hade
burit, och alltid bar i sin tanke.

Der flög en stor svart korp ned på
vägen framför henne, skrek, och skrek åter.
"Eja!" sade hon, "hvad är du för en
olycks-fogel?"

Han kom förbi dikgräfvarens koja,
der stod hustrun i dörren och så talades
de vid.

"Du befinner dig väl bra I" sade
dikgräfvarens hustru, "du är tjock och fet!
Dig går det väl!’’

"Så der!" sade Änne Lisbeth.

"Fartyget med dem har förlist!" sade
dikgräfvarens hustru. "Lais Skeppare och
goftsen ha drunknat begge två. Nu har ni

siat på det. Jag trodde dock, att gossen
engång skulle kunna hjelpa mig med en
skilling, dig kostade han nu icke mera,
Änne Lisbeth!’*

"Äro de drunknade!" sade Änne
Lisbeth, och så talade de icke mera om den
saken. Änne Lisbeth var så bedröfvad,
derföre att hennes grefvebarn icke brydde
sig om att tala med henne, hon, som
älskade honom och hade gjort den långa
färden för att komma dit, det hade också
kostat pengar, nöjet, som hon hade haft,
var icke stort, men om det sade hon icke
här ett ord, hon ville icke lätta sitt sinne
genom att omtala det för dikgräfvarens
hustru, hon kunde ju tro, att hon icke
mera var ansedd hos grefvens. Då skrek
igen korpen öfver hennes hufvud.

"Det svarta spektaklet!" sade Änne
Lisbeth, "gör mig riktigt förskräckt i dag!"

Ilon hade tagit med sig kaffebönor och
cichorie, det skulle vara en väl^ernincc emot

’ © o

dikgräfvarens hustru att gifva henne det
lör att koka en panna kaffe, Änne
Lisbeth kunde få sig en kopp med, och
dikgräfvarens hustru gick ut för att koka,
och Änne Lisbeth satte sig på en stol och
der föll hon i sömn; dä drömde hon om
den, hvilken hon aldrig förr hade drömt
001, det var underligt nog: hon drömde
om sitt eget barn, som der i huset hade
svultit och slitit ondt, och nu låg i det
djupa hafvet, Vår Herre visste hvar. Ilon
drömde, att hon satt der hon satt, och
att dikgräfvarens hustru var ute för att
koka kaffe, hon kände lukten af bönorna,
och der stod i dörren sådan en vacker en,
han var lika vacker som grefvebarnet, och
den lille sade:

"Nu förgås verlden! häll dig fast vid
mig, ty du är dock min moder! Du har
en engel i himmelrikets rike! håll fast vid
mig!"

Och så tog han fatt i henne, men det
hördes ett sådant brak och dån, det var
verlden, som gick i stycken, och engeln
höjde sig upp och höll fast i hennes [-]inn-tygsärmar,-] {+]inn-
tygsärmar,+} så fast, tyckte hon, att hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1860/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free